1995 i Sverige gav inspiration
– De spelades ju i Helsingborg och jag var och tittade när Sverige mötte Brasilien och Tyskland. Jag följde VM så mycket jag bara kunde och blev så klart triggad av det som ung flicklandslagsspelare själv. Olympia var fullsatt och tankarna på att själv stå så en dag infann sig.
1999 i USA
– Det året var lite som en transportsträcka för mig för jag kom tillbaka efter en långvarig skada. Jag var nära att bli uttagen men blev inte det, så det blev till att följa VM på hemmaplan.
Silveråret 2003 i USA en riktig rysare
– Fy fan vilket mästerskap, säger Sjögran direkt när jag nämner året.
– Fast först hade jag lite oflyt, vi var i Ukraina och jag fick salmonella några veckor före VM-samlingen och var lite svag i inledningen av VM. Jag startade i den första matchen men blev utbytt i halvtid. Sen blev det lite inhopp och så, men ändå ett otroligt mästerskap och jag tror att vi alla presterade över vår förmåga. Alla hade toppat formen.
Det var väl på håret att ni gick vidare från gruppen, spelade med kniven på strupen i sista gruppspelsmatchen?
– Javisst, vi inledde dåligt mot USA och kände väl att vi var tvungna att slå Nordkorea. Det lyckades vi med. Det blev 1-0 ”Vickan” gjorde mål på hörna. I den sista matchen slog vi Nigeria och sen var det igång.
I kvartsfinalen mot Brasilien fick målvakten Caroline Jönsson lämna återbud i sista stund.
– Ja, och då kom Sofia Lundgren in, helt iskall och gör en jättebra match och sen i semin mot Kanada gör vi åter en bra match, vänder underläge till vinst och ja resten är historia. Men vilket otroligt mästerskap, helt otroligt att ha upplevt även om det svider att det inte blev guld, säger Therese.
2007 i Kina en jättebesvikelse
– Där åkte vi ur i gruppen. Vi spelade oavgjort mot Nigeria, förlorade mot USA och var tvungna att vinna med tre bollar mot Nordkorea. Vi vann med 2-1 och det kändes för jäkligt. Det var jobbigt att behöva åka hem ifrån ett mästerskap så tidigt, det är mitt värsta minne, en jättebesvikelse helt enkelt.
2011 i Tyskland bäst ur personlig synvinkel
– En turnering där vi presterar bra fotboll genom hela turneringen. Vi var jämna hela tiden, kom aldrig ner i några dippar. Det var väl kanske bara i matchen mot Japan som vi inte presterade på topp men det blev för många ändringar där. Fischer var avstängd och Caroline Seger skadad på uppvärmningen. Vi hittade inget flyt och förlorade mot Japan som stod som världsmästare sedan, ändå en liten tröst på något vis. Men så vann vi ju ett brons, med en spelare mindre på plan, Josefine Öqvist åkte ut. Det är ett fint minne. OK, ett silver är större än ett brons men 2011 är ändå det som är närmast i tiden och jag känner väl att jag personligen hade större inverkan under 2011 än 2003.
Sverige ett mästerskapslag
2003, besvärligt utgångsläge, 2011 inget jätteintryck innan ni åkte och nu är ni lite i samma läge, ni har inte spelat på topp. Men tittar man då bakåt så verkar ni på något sätt ändå få ihop det. Vad är det som gör att ni kan ha det värsta genrepet och sen ändå leverera när mästerskapet börjar, då stämmer det mesta?
– Det är svårt att förklara men skönt att ha med sig den känslan, att när vi väl går in i turneringen så höjer sig alla. Vi är inte ett lag som vinner varenda landskamp under hela året men när vi kommer till mästerskap når vi en nivå vi inte hittat till innan.
Är det så att ni hittar den känslan och trygghet hos varandra under den sista samlingen som ni har på plats i Kanada innan VM börjar?
– Det är skönt när man får komma in i VM-bubblan, här är vi, det är vi som ska göra det och från den stunden vi samlas blir en redan tajt grupp ännu tajtare.
Med det sagt vilken förhoppning har du själv på detta VM?
– Det gäller att vi hittar flytet, gör vi det vet vi att vi kan spela riktigt bra mot vilka lag som helst och mer kan jag väl inte säga än att jag förstås drömmer om det bästa av allt, ett guld. Det vore en fin avslutning på min långa karriär, säger Therese Sjögran.
Text: Anette Börjesson