En initierad bedömning var böjd åt visst mothugg betygssättningen. Den robusta mittfältaren var bra, mer än godkänd när hon i samma takt som det övriga svenska spelet centralt såg till att stänga vägen för Pernille Harder.
Just det uppdraget var i och för sig inte helt olikt duellerna från Eskilstunas matcher mot Linköping under året.
– Hon tycker nog inte om mig. Jag tycker om att ligga nära motståndarna och göra dem lite irriterade. Hon kom inte så jättemycket fram i andra halvlek, det kändes bra, ler Larsson.
En udda fågel i mixen av landslagsrutin och yngre uppstickare. Vingbruten efter skador och sjukdomar, i Eskilstunas ramsäkra 3-5-2 har hon börjat flyga igen.
En bra vårsäsong och Petra Larsson var med i spekulationerna till VM-truppen. I september blev hon reserv i Pia Sundhages urval, fullt ut landslagsaktuell till säsongsfinalen i Göteborg.
Larssons blågula biljett handlade om mer än att hennes fina säsong i klubblaget skulle smitta av sig på landslagsomgivningen, hon betydde mer för lagbygget än att nöja sig med tufft spel på träningarna för att få igång intensiteten.
Defensivt plus och ett par, tre skott där ett åtminstone var nära att stryka stolpens utsida.
Vad fick du ut av dina kvaliteter ikväll?
– De låg ju ganska lågt med försvarsspelet, man får avväga om man ska fram i press eller backa bak. Jag trivdes i rollen som jag tycker om att vara, sade hon till synes kolugnt efter den efterlängtade comebacken.
Där och då var tiden sedan hennes senaste landslagsinsats nere på en halvtimme, uppenbarligen nedjusterad jämfört med de sex åren som kan läggas i malpåse.
– Jag har blivit lite äldre helt enkelt, tryggare med bollen och har tränat snabbhet och blivit lite kvickare i fötterna, sade Petra Larsson som lade förhoppningarna åt sidan för en obändig inställning redan på nerresan till Göteborg.
– Jag tycker själv att jag har presterat under året för att få chansen. Att spela 90 minuter, det är väl bevis på att man gjort någonting bra, sade hon.