– Man vill representera sitt land, det är inte det. Men just känslan över att det inte är ett mästerskap när man är 30 år. Än så länge vet jag inte hur man ska motivera sig isåfall, det kanske kommer, säger hon.
Flera epoker i landslaget är över. Andra, som Amanda Ilestedts och Elin Rubenssons är bara i sin linda. De som fortsätter till hösten har EM-kval att koncentrera sig på, OS-kval om de närmaste dagarnas resultat i VM går Sveriges och inte övriga europeiska lags väg.
Ovissheten tär på Caroline Seger, lägger sig ovanpå besvikelsen av ett mästerskap långtifrån medaljglans och storspel.
– Man tänker på vad man kunde gjort annorlunda, om man hade gjort så istället. Det är så mycket skit som snurrar i huvudet, säger hon mitt i en krets av journalister som vill avkräva henne svar om framtiden.
– Det är för tidigt att säga. Man vet inte om det blir OS överhuvudtaget, en av de närmsta vännerna (Sjögran) lämnar landslaget. Det lämnar ett tomrum, säger Caroline Seger med ett ansiktsuttryck som såg ut att längta efter ledigt och fotbollsfritt ett tag.
Tyresö, Paris och landslaget har hållit igång henne i halvannat år.
– Jag har alltid haft, om inte annat en månads semester innan man dragit igång. Nu har det varit konstant fotboll hela tiden. Jag känner att min kropp har fått rätt mycket stryk, är inte van vid att känna smågrejer. Jag har inte varit hos sjukgymnasterna så mycket, det är annorlunda för mig.
Har konstgräset, värmen och täta matcher gjort det extra slitigt?
– Vi som har varit på gräs, nej inte på mig iallafall. Sen tycker jag inte att VM ska spelas på konstgräs, säger Seger med en förhoppning som ser ut att infrias i framtiden.
Återstår frågan om hur länge hon kommer att känna för landslagsspel. En fråga som lär bli mer aktuell framöver, med eftertanke och sund distans till Kanada.
– Man är inte jättepositiv just nu, det blir ett sånt avbräck. Upplevelsen i sig kommer att vara positiv, det är alltid speciellt att vara med i mästerskap. Resultatmässigt kommer man inte se tillbaka och vara glad över detta.