– Den dök ner bakom muren, jag hörde bara att den tog i stolpen. Sen låg det en boll i nät och en utanför. Målvakten tog den som låg utanför, då visade domaren för att det var mål, säger hon.
Det stora måljublet lät vänta på sig, kanske just för att det var så oavklarat ute på plan sekunderna efteråt.
Men 0-3 kom upp på tavlan och Fischer tog revansch med sin frisparksfot – i landslaget.
– Idag var den bra, den har inte varit så bra i Wolfsburg. Det gäller att ha hög procent, man får inte precis slå tio stycken i en match.
Nere vid stolproten, strax till höger om målvakten var en bra träffpunkt när Fischer klev fram mot Finland.
– Alla har möjlighet att slå frispark, men jag är en av dem som är påtänkt. ”Mille” (målvaktstränaren Mikael Olsson) hade tipsat om att det fanns luckor vid frisparkar och liknande, jag försökte lägga den i hörnet, log Fischer.
För svensk del handlade matchen mer om farliga lägen än försvarsjobb, Nilla Fischer och de övriga backarna hamnade sällan i situationer på egen planhalva.
Men det fanns några lägen när backlinjen hamnade fel, i synnerhet när Finland slog långa passningar över dem i första halvlek. Nilla Fischer valde kollegialt att ta på sig ansvaret, istället för att skylla på mittlåssällskapet Charlotte Rohlin.
– Jag kunde inte riktigt bestämma mig någon gång om jag skulle ställa dem (offside, journ. anm.) eller inte. När jag hade tagit beslutet kunde jag inte ändra mig. Lotta hade redan stannat, det var lite mitt fel att det inte blev offside, sade Nilla Fischer
Hon fastställde iallafall slutresultatet till 3-0. Övning ger färdighet, men frisparksfoten prövas mer i klubblaget Wolfsburg än i landslagströjan.
– Man står hemma i klubbmiljö och tränar på det. Jag får hem och prata med coachen och säga att jag gjorde mål, sade Nilla Fischer till sist.
