Lilie Persson kommer in i rummet sjungandes på en känd reggaelåt och erkänner villigt att hon inte kan så värst mycket om den franska staden Amiens. Vi skrattar lite åt att hon försöker fylla Sundhages skor och Persson berättar att hon hade förberett sig för en sånginsats om landslaget hade prisats på Idrottsgalan. Men landslagets bronsmedalj i EM räckte inte till några priser där och därför kommer vi in på betydligt allvarligare saker; landslagets oförmåga att leverera i mästerskap.
Det är sedan 1991 en regel som helt saknar undantag att Sverige i mästerskap aldrig besegat ett högre rankat lag i en utslagsmatch. Så fort man ställts mot USA, Brasilien, Tyskland eller Japan i en vinna-eller-försvinna-match har man förlorat. Varför ser det ut så? Och hur ska Persson och Sundhage ändra på det? För det är knappast troligt att landslaget vinner guld i Kanada nästa sommar utan att slå ett lag som är högre rankat än dem själva.
− Du har helt rätt. Det är som att Sverige har bara ett guld. Gemensamt för båda de sakerna är att Pia var med och spelade, nu är hon rätt lastgammal så det är ju kört, säger Lillie och skrattar lite medan hon ber undertecknad att låna ut papper och penna. På pappret framför sig målar hon en stor pil som lutar uppåt och löper i en rak linje.
− Någonstans så utvecklas svensk landslagsfotboll hela tiden. Vi puttrar och puttrar uppåt. Ibland blir vi trea, ibland femma, säger den assisterande förbundskaptenen och pekar gång på gång på pilen på pappret. Sedan ritar hon en annan linje över den första. En pil som går spikrakt uppåt.
− Men för att få pilen rätt upp och vinna de avgörande matcherna och stå allra högst upp; då krävs det att man gör saker som man inte gjort tidigare. Fortsätter vi bara som vi alltid har gjort, spelar lite Algarve och lite träningsmatcher och kval och tar ut en trupp. Då kommer vi hela tiden att bli bättre, men för att få den här skjutsen så krävs det något annat.
Fokus på huvudspelet
För att få till en förändring som i slutänden ger maximal framgång har landslaget satt upp några delmål. Sundhage och Persson har några fasta punkter som ska leda till framgångar i VM. En av de punkterna är huvudspelet. Ledningen har aldrig hymlat med att de tycker sig förfoga över för dåliga huvudspelare och de pekar ut Nilla Fischer som den enda som håller internationell klass med sitt huvudspel. Vi frågar Persson hur de rent konkret ska få spelarna att nicka bättre, och får ett svar som innehåller videofilmande och viljan.
− Vi går så långt så att vi filmar spelare när de nickar, det har ingen annan gjort. Sen ska vi följa upp och ställa spelarna mot väggen ”hur många minuter har du lagt ner på det här?”. Vi har investerat i tid, kameramän, experter som tittar på din vinkel i höften – hur många minuter har du själv investerat? Under VM 2011 och OS 2012, från kvarten till finalen gjordes totalt 11 mål med huvudet. Ska man hela vägen krävs det att vi utvecklar det. Att sätta fingret på det, följa upp och inte bara nöja oss med att skriva saker på ett papper är en väg.
Anfallsspel i förändring
Det svenska anfallsspelet håller på att förändras. Att kunna styra matcher mot bättre lag är en nyckel till framgång och nu har man mer tid på sig att förändra och bygga om. Vi är nyfikna över två saker.
Är anfallsparet med Lotta Schelin och Kosovare Asllani givet, trots att Josefine Öqvist gjort cirkus tio mål fler än Asllani i den franska ligan?
Och när ska Caroline Seger inse att den där 1:an på mittfältet (en mittfältare som ligger bakom tre mer centrala mittfältare) är en roll som klippt och skuren för henne?
Den första frågan är enkel.
– Nej, säger Persson, anfallsparet är inte hugget i sten. Asllani och Schelin känner varandra bra på topp och en av anledningarna till att man tidigt bestämde sig för att satsa på dem under EM var just tiden. Nu finns mer tid att förändra, testa nya lösningar.
Den andra frågan får ett längre svar.
− Ja, den är ju det. Någonstans tror jag inte att vi har sett yttersta nivån på Seger än, utan att det finns en nivå till att plocka. Då är frågan i vilken position. Hon håller en hög nivå i mästerskap och blir uttagen i Allstar-lag, så det är inte bara vi i Sveriges landslagsledning som tycker det. Hon är ett respekterat namn. Men det finns ett snäpp till. Det tror jag handlar om att hitta rätt roll på den allra högsta nivån.
Var är Seger som bäst?
– Hon ska ju vara en avgörande pusselbit. Och vi tycker att den här ettanrollen är väldigt intressant för henne.
Just att få se det nya spelsystemet mot ett så pass starkt motstånd som Frankrike är en av de viktigaste sakerna med denna landskamp. Laget har kort om träningstid inför landskampen och hinner egentligen bara med en och en halv träning under hela samlingen.
− Det är ingen skitmatch. Men i den fas vi är i på säsongen är vi inte så resultatinriktade. Vi kommer att titta mer på de här punkterna vi pratat om, vårt arbetssätt i försvarsspel och anfallsspel utifrån 4-1-3-2, säger Persson och fortsätter efter en kort paus.
− Det är intressant att titta på den här ettan. I VM-kvalmatcherna fick vi inget kvitto på det, men det fick vi på lägret i slutet av förra året. Då fick vi kvitto på att vi stänger spelyta två på ett mycket bra sätt, men också att uppspelsfasen, starten nerifrån så är vi mycket oftare spelar centralt istället för att bollen oftare hamnar hos våra ytterbackar som då får sköta uppspelen.
I snacket om ettan kommer vi tillbaka till att Sverige allt som oftast går förlorande ur strider mot högre rankade lag. Att laget har svårt att själv styra matcher och låta motståndarna anpassa sig efter Sveriges tempo. Lillie Persson beskriver hur det ska förändras.
− Med två anfallare och tre mittfältare som är närmare varandra bör vi själva kunna kontrollera situationen i spelyta 2 och spelyta 3. Vi måste bli bättre på att bita oss fast och inte förlora boll. Vi ska vara så pass skickliga att vi kan välja att sänka tempot men fortfarande kontrollera spelet. Där behöver vi utvecklas, då krävs det spelartyper som har tekniken i ett högt tempo men som också har speluppfattningen och förmåga att kunna bedöma när vi ska öka eller sänka tempot i spelet.
Nu har Sverige ett ypperligt tillfälle att testa det nya spelsystemet på allvar. Funkar det mot tuffare motstånd? Det får Frankrike-matchen utvisa.
