I dessa tider är vi alla självutnämnda förbundskaptener. Vi skriker om de vi saknar, och för få gjorda mål, om framtiden och om spelare som kan avgöra matcher. Och just nu sitter vi och känner oss lite avslagna. Det blir lätt så med en mästerskapstrupp utan skrällar att snacka om och och göra storys på.
Så vi självutnämnda förbundskaptener (japp, jag stirrar på mig själv, en hög med twittrare, många supportrar, någon klubbtränare och en del annat folk runt damfotbollen) pratar om framtiden och vilka som saknades istället. Jag förstår oss – men jag tycker i ärlighetens namn inte att det är så intressant. Framtiden kommer. Jag lovar. Vi har till och med ett datum på när vi står i framtiden. Efter EM. Vi kan ta framtiden när framtiden kommer. Annars är det lätt att glömma nutiden.
Det finns två spelare jag genuint saknar i den svenska truppen. Det finns många jag hade kunnat ta ut om jag fått bestämma, det finns många som hade kunnat följa med för att se och lära och få lite rutin, men det finns bara två spelare jag saknar. För jag kanske är knäpp när jag resonerar kring framtiden och spelare som mycket väl kan bli tongivande i landslaget om några år – men är de inte redo nu så ska de inte vara med nu. För EM är nu. Inte i framtiden. Det här landslaget har inte tid att vänta på spelare som kommer kunna avgöra matcher och som kan stå emot i en EM-semifinal – de behöver spelare som är där nu.
Namn som nämns är Zecira Musovic, Nathalie Björn och Lina Hurtig. Jag gillar den trion och tror på dem som framtidsspelare. Och möjligen att jag hade kunnat ge en frisk Hurtig 20 minuter i en EM-kvart, men i nuläget hade jag inte ställt Musovic i mål i den matchen. Och jag hade inte plockat in Björn i backlinjen vid en skada framför någon som nu tagit plats i EM-truppen. Hade ni gjort det? Om svaret är nej – varför ska de med?
Såklart för att se och lära. För att de ÄR framtiden.
”För mig är det ungefär lika orimligt att leva på kommande meriter som gamla sådana”
Men nutiden då?
Om nutiden är bättre ska vi väl stanna kvar i nuet åtminstone tills det blir dåtid?
Jag tror på Musovic på lång sikt, men hon har en skakig vår bakom sig och har knappast imponerat mer än Hilda Carlén eller Emelie Lundberg i damallsvenskan. Varför ska då någon som presterar i nuet stå tillbaka för någon som kan komma att prestera i framtiden? För mig är det ungefär lika orimligt att leva på kommande meriter som gamla sådana. Och det är ju inte ens säkert att Musovic blir den där givna landslagsettan vi spekulerade i för några år sedan. Just på målvaktssidan finns flertalet namn på tillväxt. För mig känns det givet att Musovic får stå tillbaka ännu en gång, för den här gången tycker jag inte hon förtjänar att vara med mer än någon annan.
Nej, jag har svårt att hetsa upp mig över snacket om framtiden. För framtiden kommer, var så säkra. Vi har ett datum och tiden ändras inte för att vi skriker. Men det finns två spelare som är både framtid och nutid, som jag saknar.
Marija Banusic och Amanda Ilestedt. Båda har starka prestationer under våren att luta sig emot, båda är i bra form och båda hade kunnat spela från start i en EM-final. Den typen av framtid hade jag velat se i EM. Den framtiden hade kunnat göra skillnad i nuet.
Ett avslutande tips för den som vill göda sin inre förbundskapten är att läsa Johan Rydéns blogginlägg där han plockar ut potentiella startelvor utifrån mer spännande kriterier än nutid och framtid.
