Genom alla utslagningsmatcher har USA haft spelare som vågat och tagit ansvar. I finalen var det Carli Lloyd som mer än någon annan vägrade se några hinder. Hon hade tio lagkamrater som också såg ut att njuta av ögonblicken i BC Place.
Finalarenan var röd, vit och blå långt före avspark, USA hade publiken på sin sida.
Fattas bara när supportrarna under en månad slagit följe under stjärnbaneret över gränsen, dominerat stadsbilden och läktarna från Winnipeg till Vancouver.
När nationalsångerna tonat ut och markerat det stora amerikanska övertaget på finalarenan började USA på samma sätt som man gjort som bäst i VM.
Intensivt och med stor insats. Pressen för att återta guldet använde den starka startelvan mer som motivation till att anlägga ett massivt tryck på backlinjen.
Carli Lloyd som lämnade finalen för fyra år sedan i besvikelse sedan hon sumpat i straffläggningen kastade sig först fram mot sitt fjärde mål i turneringen.
Hon rusade rakt och rätt på en hörna, lurade backarna och mötte bollen perfekt. En snabb målgest efter 1-0 och tre minuter, lagkaptenen hade ingen anledning att bjuda Japan på tid att samla sig.
Nästa mål kom mindre än två minuter senare, återigen med Lloyd som avslutare.
Allt gick emot för Japan som inte fick ihop försvaret och straffades något oerhört bakåt. Lauren Holiday var påpassligt framme efter klent försvarsingripande före det tredje baklängesmålet.
Allt gick in för USA. Till och med bollen som Carli Lloyd slog till när hon precis passerat mittlinjen seglade över målvakten till 4-0 efter 15 minuter. Strålande överblick, precisionsträff
Saken klar? Nadeshiko ville iallafall förändra eftermälet, hämtade sig och fick betalt med lite längre passningar, Yuki Ogimi snurrade upp snyggt i straffområdet och reducerade.
Homare Sawa kom in efter 33 minuter för en olycklig Azusa Iwashimizu, en indikation på att Norio Sasaki vägrade ge upp och åtminstone tänkte anfall.
Japan fick spela sitt spel med mer tid och större utrymme minuterna fram till paus. Sannolikheten talade emot en vändning, möjligheten hängde också på hur länge USA tänkte köpa övergången till att spela mer efter motståndarnas förutsättningar, hur mycket tanken att det var klart skulle smyga sig in.
När andra halvlek drog igång växte hoppet efter ett självmål, men det levde inte så länge. Japans försvar på fasta situationer var under all kritik, Tobin Heath fullföljde till ännu ett hörnmål och 5-2.
Där och då var det svårtippade slutresultatet klart, USA kunde avsluta snyggt med stilren historieskrivning.
Abby Wambach fick göra tolv sköna minuter där hon aldrig behövde känna sig som något annat än vinnare. Christie Rampones 308 landskamper långa karriär fick samma bejublade final.