Härlig anfallsdriven fotboll, det var verkligen en match att minnas när turneringen gick i mål på ett välbesökt Wembley.
Lite hårddraget, fantasi mot fysik när Japan och USA ännu en gång gjorde upp om en stor titel.
Japan var oförändrat från start jämfört med det vi sett tidigare under OS, däremot hade Pia Sundhage gjort en förändring i USA.
Shannon Boxx in för Lauren Cheney gjorde rollfördelningen på mittfältet tydligare, öppnade för Carli Lloyd att mer renodlat ägna sig åt offensiva utflykter och bli delaktig som anfallsalternativ.
Det dröjde inte mer än åtta minuter innan hon fick tillfälle att glänsa. När Tobin Heath följde med upp på kanten och passade vidare till Alex Morgan fanns japanska försvarare i överflöd i eget straffområde.
Ingen av dem kunde emellertid täcka undan Lloyds löpning och när nicken från nära håll väl kom fanns inget att göra.
USA jublade för 1-0 men det var inte bara ett av lagen på plan som presterade. Även Japan hade inspirationen kvar och den normala taktiken för framryckning klar.
Efter en dryg kvart blev det fler och fler av de rödklädda långt fram i plan. Yuki Ogimis skott skickade Hope Solo på en luftfärd som slutade med att målvakten kunde peta undan.
Trots flera rejäla målchanser var 1-0 verklighet vid pausvilan. Japan hade både tur och otur med bollarna i målramen, i ribban framåt medan en distinkt stolpträff hemmavid var
nära självmål.
USA skickade säkert tacksamma tankar till Bibiana Steinhaus vars pipa varken hördes ofta eller i onödan. Diskussionerna kommer däremot att fortsätta kring hur hon friade i en handssituation som i ärlighetens namn såg betydligt mer klar ut än den som gav USA en sen kvittering i semifinalen.
I andra halvlek belönades både individuella initiativ och starkt lagspel tidigt.
Först Carli Lloyd med en soloräd där avslutet var välplacerat snarare än hårt för att överlista Miho Fukumoto till 2-0.
Japan reducerade kort tid senare med ett anfall helt enligt skolboken för att ta emot boll, titta upp och passa vidare samtidigt som motståndarna är bortkollrade. Christie Rampone stod visserligen i vägen i första läget men Yuki Ogimi utnyttjade returen och välförtjänt stod det 2-1.
Nadeshiko kämpade för förlängning och släppte inte till många omställningsmöjligheter för USA att ställa om med Alex Morgan.
Då var USA något frikostigare, i synnerhet efter Christie Rampones miss som gav inhopparen Mana Iwabuchi friläge. Hope Solo avvärjde i sista stund och ett skimrande
USA fick snart uppleva medaljtyngd i form av OS-guld för fjärde gången.