– Man är arg, det är orättvist ibland men det är också detaljer som fattas, sade hon.
Små men ack, så avgörande detaljer som hängde med Linköping genom båda kvartsfinalerna mot det danska mästarlaget.
I perioder var bortalaget riktigt nära ett avgörande mål, bollen strök stolproten och en nick i slutsekunderna från Charlotte Rohlin rensades undan på mållinjen.
Det blev en del hoppande bollar och för snål felmarginal i passningarna på det tveksamma underlaget. Gräset drabbade dock båda lagen lika och LFC dominerade med eftertryck i kolumnen över vassa lägen.
Desto oftare svek det sista inspelet eller tillslaget på bollen precis innan det blev riktigt hett. Det som kunde blivit farligt gick upp i tomma intet.
Fridolina Rolfö var själv utsatt i målsumpandet, nådde nästan fram på ett skärande inlägg från kanten. Pernille Harder hade behövt ta för sig mer för att utmana på allvar medan sent inbytta Stina Blackstenius aldrig fick chansen att påverka som kraftfull forward.
Förutom när Mariann Gajhedes skott gick i nät i slutet av första halvleken sköt LFC:s anfall blankt.
– Vi har många avslut men är dåliga på att förvalta dem. Sen sitter passningarna inte på foten, om de inte är lite för höga eller lite för hårda, sade Fridolina Rolfö med mycket besvikelse i rösten.
Är det något med just det här motståndet som ni har svårt för?
– Vissa lag har vi helt enkelt svårare för, fysiska lag som sätter långt och ligger tätt bakåt. De packar ihop och stänger ytorna för oss, sade anfallaren.
Rolfö svarade tappert på frågorna, mitt i en nedtur som hon aldrig upplevt tidigare. I synnerhet inte med tanke på hur matchen gestaltade sig.
– Att ha ett så stort övertag men inte vinna gör mig oerhört frustrerad. Jag har varit med om liknande situation i landslaget men aldrig i klubben.
Att kroppen och knäet höll var en ljusglimt, men framförallt glädjande för framtiden. Fridolina Rolfö som hamnade utanför landslaget efter vinterns skadeproblem är trots allt nyckelspelare i LFC:s elva – första tävlingsmatchen från start sedan mitten av november blev 90 minuter lång. Slitigt för en matchotränad spelare.
– Det var faktiskt inga problem, jag var mest orolig för tröttheten men det funkade bra. Jag är glad för min skull, men egentligen skiter jag i det i dagsläget, sade hon och satte än en gång ord på allt det negativa som ville ut.
– Man ser att de går runt och firar, vet att man har haft spelövertaget men får inte in bolljäveln. Vi gjorde inte mål, det är det största problemet.
