– Man får bara finna sig i det, vi har alltid behandlats olika, säger Mette Rudolfsen. Spelare i det norska fotbollslaget Lyn.
Det är en iskall vinterkväll på Kringsjås konstgräsplan i norra Oslo. En tunnelbanetur genom centrums trygga ljus utmynnar i en miljö som snarare känns som en förort än en plats där en av Oslos största fotbollsföreningar huserar. Lyn Toppfotball heter laget jag är här för att besöka. Föreningen bildades redan 1896 och har etablerat sig i det norska seriesystemet. Damlaget huserar i 1. Divisjon, vilket är motsvarigheten till den svenska Elitettan.
Efter en kortare promenad genom studentbostäder och betongmiljöer lyser strålkastarna från konstgräsplanen upp framför näthinnan och det känns direkt att jag har kommit rätt.
Klockan är snart fyra, en obekväm tid för många men den enda möjliga träningstiden eftersom herrlaget har träning efteråt. Det nybyggda klubbhuset är det första man möts av och hyllor fyllda med troféer och priser som vittnar om en tid när framgångarna var många för klubbens herrlag som har haft ekonomiska problem och därför degraderas i seriesystemet.
I Sverige har jämställdhetsdebatten inom fotbollen pågått länge. Så sent som i november i år på den årliga fotbollsgalan ströks videoinslaget om Therese Sjögrans landskampsrekord helt från TV4:s sändning. Anledningen uppgavs vara tidsbrist. Men trots detta har Sverige kommit längre i sin utveckling, i alla fall om man frågar Mette Rudolfsen, fotbollsspelare i Lyn.
– Det är en tydlig skillnad mellan herr- och damfotboll. Man får bara finna sig i att man inte prioriteras och det är nog till och med värre här än hur det är i Sverige. Det börjar dock bli bättre men vi har en lång väg kvar, säger hon.
Ett spelarmöte inleder kvällen för tjejerna. Förberedelserna inför nästa år är i full gång och efter diskussioner om både träningsläger, nya spelarkontrakt och genomgång kring kvällens träning snöras fotbollsskorna på och laget börjar värma upp inför träningen.
Själva träningen leds av Tore Fjørtoft som organiserar övningarna och håller igång tjejerna i den bitande kylan.
– Fryser du? Frågar Tore mig och skrattar när jag huttrar lite för mig själv.
Då både mina händer och fötter är kalla som is kan jag inte neka till frågan.
Nästan inga åskådare
Kringsjås konstgräs och träningsanläggning har blivit vardag för Lyn. Herrarna spelar sina matcher på Bislett Stadion i centrala Oslo som rymmer cirka 15 tusen åskådare medan damernas matcher spelas på träningsanläggningen som varken har läktare eller åskådare. Det tycker Mette Rudolfsen är orättvist.
– Det är en stor ekonomisk skillnad, vi spelar våra matcher här där det inte ens är några läktare och herrarna spelar på en stor arena nere i centrum. Men om vi skulle spelat matcherna där skulle vi förmodligen också dragit in mer pengar och haft mer publik, för här har vi nästan inga åskådare, säger hon.
En annan tjej som spelar i Lyn är Andrea Weng som återvänt till landet efter ett år med studier i USA. Även hon märker av skillnaden kring hur spelarna behandlas efter kön.
– Man får inte samma möjligheter som herrspelarna. Det är väldigt få här i Norge som spelar professionellt och såvitt jag vet är det bara en klubb där damspelarna helt lever på fotbollen, säger hon.
Hjärtlig stämning
Den hjärtliga stämningen på träningen märks tydligt av. Spelarna skojar med varandra och laget är samspelta och trivs i varandras sällskap.
– Det är en bra stämning i klubben, den skiljer sig lite från andra klubbar jag varit i då vi här jobbar mycket med teknik och mental träning. Alltså hur vi ska nå framgångar, säger Mette Rudolfsen.
Och laget är framgångsrikt. Under 2014 räckte poängskörden för Lyn enbart till en sjätteplats men laget har en ung trupp med mycket potential menar tränare Tore Fjørtoft som med största sannolikhet även leder laget 2015.
Passionen för fotbollen är maximal hos både Mette och Andrea. Båda stortrivs i föreningen och bristande motivation är inget problem. Inte ens nu när termometern slagit över på minus och vintern är ett faktum.
– Jag måste träna annars blir jag bara rastlös. Det är bara naturligt för mig att dyka upp och träna, säger Mette med ett brett leende.
Trivs bra
Mette har idag gett upp sina proffsdrömmar men njuter till fullo av att bara få spela fotboll.
– Även om jag fick erbjudande av en bättre klubb skulle jag tacka nej. Min framtid är här i Lyn, säger hon.
Även Andrea Weng trivs bra i klubben och är inte orolig inför framtiden men skulle absolut ta chansen att bli proffs om möjligheten dök upp.
– Det är så roligt på träningarna, man träffar sina vänner och det är en så god sammanhållning i klubben. Jag trivs bra här i Lyn, det passar bra att kombinera med studier. Men om jag får chansen vill jag absolut kunna spela professionellt.
Kvällens träning avslutas en kvart före avsatt tid. Herrlaget har träningstid efteråt och börjar så smått värma upp och tar efter hand över planen mer och mer innan damlaget ens har hunnit kliva av. Men det är inga sura miner för det. Så har det ju ändå alltid varit.
Text: Viktor Karlsson
