Therese Sjögran kom in i den svenska EM-truppen som ett av de sista namnen. Under hela hösten 2012 och våren 2013 kämpade den 36-åriga mittfältaren i motvind. Mot sin korsbandskada för speltid och för en plats i ett EM på hemmaplan. Väl i EM fick Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna hoppa in och spela en avgörande roll i den sista gruppspelsmatchen mot Italien. I semifinalen mot Tyskland kom hon in i matchen en stund efter halvtidsvilan. Efter slutsignalen fick Sjögran svara på frågor om framtiden, känslorna och att förlora mot Tyskland.
Kan du berätta om dina känslor när slutsignalen går?
– Det är mest tungt, jag tycker vi gör en bra match och att vi är värda att vinna. Men vi gör inga mål, då är det svårt. Vi har lägena och vi skapar mycket, men än en gång är Tyskland ivägen.
Kände ni att ni var bättre än de?
– Ja, i alla fall i andra halvlek. Då tycker jag vi har fler chanser, vi trycker på. Så absolut.
Personligen, det är ingen hemlighet att det var din sista mästerskapsmatch.
– Nej, det är jävligt tungt. Det hade varit häftigt att spela en EM-final på hemmaplan. Men det blev inte så den här gången.
Var det här din sista landskamp rent av?
– Vi får se, jag har inte tänkt så mycket på framtiden, det har varit EM som har varit mitt mål. Jag orkar inte tänka framåt nu. Jag tycker fortfarande att det är roligt, och passionen finns fortfarande där. Men vi får se. Det beror ju också lite på vad Pia vill. Hon vill säkert spela ihop ett lag till VM om två år, och så länge kommer jag inte att spela.
Kan du sätta den här förlusten mot Tyskland i relation till andra gånger du förlorat mot Tyskland, hur tung är den här förlusten då?
– Det är klart att den är skittung med tanke på att jag tycker att vi är bättre än vad dem är. Sen är det Tyskland och de gör det här enkla målen. Vi gjorde inte det idag, då räcker vi inte till. Det är klart det är skittungt.
Alla förluster är tunga, men nu är ju denna färskast. Och på hemmaplan, inför den här publiken. Vi hade verkligen tänkt ta oss hela vägen. Det är jättetungt, det är det.
Vad tycker du om din egen insats idag?
– Det känns bra, men det är svårt att se till sin egen prestation så här när vi har förlorat. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att vi förlorar är vi ju ändå ute. Det känns som att det kvittar liksom.
Hur var det att sitta på bänken?
Nervöst, så klart. Men – det kändes ändå som att det var lugnt med tanke på att vi skapade så mycket – och nervöst.
Vill du inte vara med om ett VM till?
– Det är klart, ett VM är alltid ett VM. Hade det varit nästa år så hade det kanske varit lättare att se det men, jag vet inte. Det är svårt att se framåt just nu.
Det här är alltså ditt sista mästerskap?
– Jaaa, det känns väl lite så. Det är ju inget mästerskap nästa år. Men man ska aldrig säga aldrig, jag känner mig pigg i kroppen och har kommit tillbaka bra efter skadan Så länge jag tycker det är roligt kommer jag att spela i alla fall i LdB FC. Jag har ett år kvar på kontraktet, så vi får se. Men VM känns… långt borta.
