En sådan fråga kan egentligen bara det danska landslaget själva svara på. Sedan den sista gruppspelsmatchen då man tillät Finland ett sent mål och såg ut att sabotera sina chanser gick till och med dansk media på lågvarv, många antog och skrev ut att laget var ute ur turneringen.
Det kunde förstås inte vara mer fel än så, inte en kväll när glädjerusiga spelare passerade genom mediatältets fång av frågor med glädje och ett uns av chock i blicken.
Johanna Rasmussen, som gjorde målet under ordinarie tid, stod för den första förklaringen.
– Frankrike hade mycket press på sig och det var ett bra läge för oss. Vi spelar bra mot bra lag, mot de som vi måste slå är vi lite sämre, sade hon.
Är Norge ett bra lag i det avseendet?
– Norge är jätteeffektiva på det de gör. De visar idag att de är ett bra lag.
Annars var det en kväll som gjord för känslor snarare än analys. Katrine Veje sprang tills benen inte bar längre, skapade mycket ytor från sin kant under den utmärkta första halvtimmen för dansk del. Efter 67 minuter fick hon kliva av och straffdramat kunde hon bara se på avstånd, tillsammans med de andra lagkamraterna som inte kastades in i duellerna.
– Jag stod där och hade ont i magen. Men när vi vinner matchen var det bara att få ut energin, alla skrek ut. Helt sjukt, om jag ska vara ärlig trodde jag att vi skulle få åka hem idag, sade hon.
Var skriket högre än när ni vann lottningen?
– Kanske lite, det var också högt men nu är vi vidare i drömmen.
Bruno Bini uppmärksammade en dansk fördel i att laget hade två dagar mer att förbereda sig på. Å andra sidan kallade han Danmarks närvaro i kvartsfinalen för ett mirakel och de två extradagarna var av det udda slaget, först i väntan på att andra lag skulle misslyckas, sedan i väntan på lottningen.
– Vi tränade lite, spelade lite golf och var inne i Göteborg och shoppade lite. Det var en konstig känsla, man visste inte vad som skulle hända. Men nu känns det bara så skönt, sade Katrine Veje.
Hur förklarar du att ni lyckas mot favoriten Frankrike?
– Man går lite och pratar om det som killarna gjorde 1992 (EM-guld för Danmarks herrar i Sverige). De gick hela vägen och det kan vi också göra.
