På min första fråga om hon tänker fortsätta i AIK efter två-årskontraktet svarar hon leende:
-Nej, jag har faktiskt bestämt mig för att lägga av med fotbollen.
AIK promenerade i stort sett genom Norrettan 2011 och gjorde comeback i Damallsvenskan. Trots en del bra matcher och bl a vinster över då regerande mästarem LdB FC Malmö (2-0) samt regerande cupmästaren Kopparbergs/Göteborg (1-0) kunde man dock inte hålla sig kvar i högsta serien. 2013 spelar AIK i den nygrundade Elitettan, tillsammans med de andra traditionsklubbarna Djurgården och Hammarby.
När man är 25 år gammal som Naza befinner man sig vanligtvis mitt i karriären. Den kritiska punkten kring 20-årsstrecket, där ganska många bestämmer sig för att inte fortsätta med elitsatsningen och istället satsar på yrke eller studier, ligger långt bakom henne.
Nu kommer säkert en del folk att tolka det som om du lägger av eftersom du gifte dig i september?
-Åh, herregud, nej, skrattar Nazanin Vaseghpanah och anar en möjlig anledning till missförstånd. – Det har ingenting med det att göra, fortsätter hon. Min man är fotbollstokig, hela min familj är fotbollstokig, det ligger verkligen inget i detta.
Men varför slutar du då?
-Jag måste först säga att jag verkligen älskar fotboll. Glädjen som jag haft i att spela fotboll eller följa de stora matcherna på arenor eller TV, den kan verkligen ingen ta ifrån mig. Men jag slutar på grund av allt som finns omkring.
Tjejigt och skitsnack
Nazanin pratar om att mycket i damfotbollen är för ’tjejigt’. Återkommande säger hon att det kändes att hon ville för mycket. Hon ville vinna allt och alltid och menar att den attityden som medför höga krav inte är speciellt välkommen inom damfotbollen.
-Jag vill också utvecklas. Alla kan utvecklas hela tiden. Man får dock intrycket av att träningen anpassas alltför mycket efter de unga spelarna som fortfarande måste lära sig mycket mer och då blir de något äldre och erfarna utan stimulans.
Bästa tränaren
För några år sedan spelade Nazanin Kabodvand Vaseghpanah först i AIK, bytte sedan till Hammarby där hon 2008 och 2009 spelade sin bästa fotboll.
-Jag gillade verkligen min tränare i Hammarby, Anders Bengtsson. Han var nog den bästa tränaren jag har haft. Han hade verkligen en förmåga att se alla och han var väldigt mån om att utveckla alla spelare. Anders kunde också acceptera olika karaktärer och hantera detta.
I september 2008 kom belöningen. Thomas Dennerby kallade in Nazanin i sin trupp till EM-kvalmatcherna mot Irland och Rumänien.
– Åtta mål och två assist är riktigt bra med tanke på att Hammarby är ett lag som kämpade i mitten av tabellen. Hon har också spelat fyra U21-landskamper under året, motiverade Dennerby sitt beslut att ha med den då 21-åriga Vaseghpanah.
Men tjejen som från fem års ålder drömde om att spela i landslaget kunde aldrig riktigt slå sig in i den innersta kretsen. Hon fick spela slutminuterna mot Irland, en match där Sverige presterade dåligt, och en ung talang hade knappast en chans att förändra bilden av en match som alla helst ville glömma.
Ytterligare en anledning till att avsluta karriären är skitsnacket.
– Det finns så otroligt mycket skitsnack i damfotbollen, säger Nazanin och poängterar att man alltid borde kunna säga vad man tycker till varandra i ett lag istället för att prata bakom ryggen på folk. Detta ingår i det som Naza på ett negativt sätt anser vara för ’tjejigt’.
Flera gånger under vårt samtal säger hon också att hon tror att det är mycket enklare i herrlag. Man är helt enkelt ärligare och rakare i sitt sätt att kommunicera med varandra.
– Jag tror att jag fortsättningsvis spelar endast med killar, skämtar hon.
-I teorin är det så att man alltid hör ledarna säga att alla är lika och alla ska acceptera varandra, men i praktiken är det tyvärr annorlunda.Jag har många gånger under mitt fotbollsliv fått höra att jag vill för mycket.
Bästa domaren
Jag minns ett antal tillfällen där Nazanin fått onödiga gula kort efter diskusioner med domarna. Jag såg sådana situationer med dig och tänkte, men var tyst nu, säg inget mer, men det gjorde du ändå och fick varningar.
-Jag minns en gång när jag spelade med Hammarby och ropade högt till en medspelare att hon borde spela på ett annat sätt nästa gång. Domaren kom fram och sade att jag borde inte ropa så högt. Jag svarade att jag bara kommunicerar med mitt eget lag. Då fick jag gult kort. Efter matchen ville jag veta om man inte får prata med sina egna, då fick jag både gult och rött. Det finns egentligen bara en domare som verkligen förklarar saker när man tvekar och det är Jenny Palmqvist. Hon säger du får gult eftersom du gjorde det och det och då accepterar man det också, men jag tycker att man har rätt till en motivering.
Vill inte smälta in
Nazanin Kabodvand Vaseghpanah sticker ut. Definitivt. Det har hon alltid gjort. Hon har mer temperament än de flesta andra damfotbollsspelare jag har mött under de senaste åren. Ibland kan man tycka att hon borde kunna ha gjort mer för att passa in, att smälta in, att avstå från att säga något när det hade varit bättre att tiga. Men det är nog snarare så att hon varken kan eller vill smälta in. Hon är sig själv trogen och kommer troligtvis inte att förneka sitt jag. Respekt är det minsta hon borde få för detta. Men jag kan inte annat än tycka både synd om henne och för svensk damfotboll att vi ska missa denna livsglada och tekniska fotbollsspelare framöver. Kanske borde det finns fler tränare med förmågan att se alla och ta allas talanger och förmågor till vara.
För några år sedan intervjuade jag just Anders Bengtsson och på frågan vad som är viktigast för en bra tränare svarade han att han/hon borde vara en bra chef och kunna leda en grupp.
Nazanin slutar alltså med fotbollen, men det finns en liten ljusglimt där bakom. Hon har gått tränarutbildningen steg 2 och kanske kommer hon att fortsätta med den. Någon som älskar fotboll så mycket som hon gör, kommer förr eller senare tillbaka.
