Går Hans Löfgrens fem år gamla planer i uppfyllelse, vinner Tyresö FF sitt första SM-guld. Lite tidigare, den 9 augusti 2012 vill Brasiliens nygamle tränare Jorge Barcellos leda sitt lag till ännu en OS-final, den här gången på Wembley. Efter silvermedaljer i både Aten (2004) och Peking (2008) är det guldet som gäller.
Damfotboll.com träffar Elaine på årets första arbetsdag på Sjöbefälsförbundet på Kungsholmen i Stockholm. Hon har nu jobbat här nästan exakt ett år på halvtid och är mycket tacksam över att arbetsgivaren är väldigt generös med tanke på hennes andra arbete som fotbollsproffs på elitnivå.
– Jag får åka på träningsläger och matcher både med landslaget och Tyresö FF. Vi pusslar ihop allt detta på något sätt, säger Elaine.
– Det är viktigt för mig att jobba, fotbollslivet varar inte för evigt och jag känner att jag vill gärna stanna i Sverige efter fotbollen, så det är viktiga meriter jag kan skaffa mig här.
I november förra året fyllde Elaine Moura 29 år. Hon har inga planer på att avsluta karriären som spelare i nuläget, men samtidigt finns det tankegångar om livet efter fotbollen, en yrkeskarriär, familj och barn. Familjen spelare en mycket viktig roll i Brasilien, mycket viktigare än för oss européer känns det som. Fyra syskon har Elaine hemma och hon är stolt över att hon kan hjälpa sin familj genom att skicka pengar över Atlanten.
-Det är inte bara syskonen och mamma. Familjen är mycket större än så, skrattar hon och utvecklar ämnet.
Elaine växte upp i Salvador de Bahia i nordöstra Brasilien vid havet. Det gigantiska landets tredje största stad med drygt 2,7 miljoner invånare. En stad som bland annat har kallas för glädjens huvudstad i Brasilien och som är centrum för den afro-brasilianska kulturen. När det är som kallast i Salvador de Bahia är det kring 12 plusgrader och genomsnittstemperaturen är snarare kring 27 grader. Utanför kontorsfönstret på Kungsholmen är det grådisigt när vi pratar, det småregnar och jag slås av tanken att jag sitter mitt emot en kvinna som har gjort en mycket lång resa.
-Vi spelade med Brasiliens landslag i Umeå 2004 efter att Marta hade gått dit. Jag kommer aldrig att glömma den matchen, den var mycket tuff, säger Elaine och tillägger att det var därefter Umeås dåvarande sportchef Roland Arnqvist kontaktade henne och hon blev den andra brasilianskan i laget.
Det var väl bra att ni var två brasilianskor så långt hemifrån, undrar jag.
-Absolut. Marta och jag umgicks väldigt mycket, vi lagade mat tillsammans och snackade mycket. Sedan blev jag plötsligt helt ensam när hon flyttade till USA, men sen tog Madde (Madelaine Edlund) och hennes familj hand om mig, berättar Elaine.
Det är två ord som kommer upp igen och igen under vårt samtal: vilja och vinnarskalle. Det är inte många brasilianskor förutom Marta och just Elaine som det gått bra för i Sverige. Den ena blev en världsstjärna och är förmodligen den bästa kvinnan som någonsin har spelat fotboll medan den andra är en, i mina ögon, underskattad världsspelare. Inte finns det många spelare i världen som kan spela på så många positioner lika bra som Elaine Moura. Två ”Lindor” tänker jag på: Linda Forsberg som just fått lämna fotbollen och Tysklands Linda Bresonik.
Tillbaka till viljan. Jag nämner de uppenbara anpassningsproblem som andra spelare från Brasilien har haft.
– Allting är en fråga om vilja, säger Elaine. Jag har alltid velat spela fotboll på den högsta nivån och samtidigt hade jag en stor vilja att förändra mitt liv.
Och sedan när vi pratar om skador, om lårmuskeln som brast och som förhindrade henne att spela i Tysklands-VM 2011 eller korsbandet som gick av 2008 under inomhusturneringen i Växjö.
-Det var jättetufft. Lårmuskeln gjorde så ont som om någon stuckit ett kniv i mitt ben. Men det var bara att kämpa på och inte förlora modet. Jag vet att man kan komma tillbaka efter svåra skador.
Elaine ville helt enkelt komma tillbaka. Under VM förra året funderade landslagsledningen på att skicka hem henne eftersom skadan var för allvarlig. Men lagkamraterna ville ha kvar henne, Elaine är en glädjespridare och viktig även utanför planen, hette det.
Nu efter VM, när Jorge Barcellos har kommit tillbaka (för övrigt samme man som tränade Elaine och Madelaine Edlunds amerikanska lag St. Louis Athletica 2010) kommer Brasilien att satsa stort på OS. Varje månad kommer man att ha landslagsläger. I mars blir det en resa och en match mot världsmästarna i Japan. Dock kommer Elaine troligtvis inte att vara med.
– Jag misstänker att det krockar med Tyresös träningsläger i Turkiet. Vi får nog bara åka när det är FIFA-datum, men det är jättebra att spelarna som är verksamma i Brasilien kommer att träffas mycket.
Och Tyresö FF? Är det nu dags att vinna det efterlängtade guldet?
-Vår målsättning är så klart att vinna guld. Men jag tycker att det är viktigt att vi tar en match i taget. Oavsett vilket lag vi möter, LdB FC Malmö eller Kopparbergs/Göteborg, måste vi spela vårt spel, understryker Elaine.
– I början av försäsongen måste vi nog hitta varandra på mittfältet. Men lyckas vi att spela samman mittfältet, där Caroline Seger och Lisa Dahlkvist är nya. kan det bli det bästa mittfältet någonsin i Damallsvenskan tror jag.
Konkurrensen om startplatserna är stentuff, men det gynnar bara den egna utvecklingen, konstaterar Elaine.
-Man ska hela tiden känna sig hotad under träningarna. Blir hon bättre än jag, jobbar hon mer kan hon ta min plats? Så var det i Umeå när vi var som bäst och så ska det vara i Tyresö också.
Vinnarskalle var ett epitet man förknippade med Umeå IK. Några spelare i Tyresö FF har sin bakgrund i Umeå. En av dem är spelaren från Salvador de Bahia som hittat sitt andra hemland. Och som hoppas, precis som många andra i damfotbollens Sverige att en annan brasilianska kommer ’hem’ i år.
Text: Rainer Fussgänger
