Här beskriver Antonia för damfotboll.com känslorna som smög sig på henne.
– Jag kände mig trött och hängig, tappade vikt och efter en tid fattade jag att något vara galet. Jag tog kontakt med läkare som kunde konstatera att jag hade diabetes typ 1. Jag fick frågor om det fanns i familjen och visst så är det, min bror har samma sjukdom och i och med det fick man kanske den närmaste förklaringen till varför jag också har det, att det finns en genetisk förklaring tänker jag. Men det kan också vara framkallat av stress säger läkarna som också sade att det var ovanligt att som jag få diabetes typ 1 så sent i livet. Jag vet inte och tänker bara att jag vill bli frisk igen så att jag kan få börja om mitt liv som fotbollsproffs som jag älskar.
Antonia, har totalt 49 landskamper för Sverige och i dessa har hon gjort åtta mål, har både VM, OS och EM på meritlistan. Med ett påskrivet kontrakt fanns inget annat i hennes tankar än att börja spela med sin nya klubb Seattle Reign FC i den amerikanska proffsligan.
– Jag är ju fotbollsspelare, det är mitt jobb och mina tankar kretsade kring att jag vill ge det ett försök och samtidigt att jag skulle göra rätt för mig, jag hade ju ändå skrivit på ett kontrakt. I ärlighetens namn ska jag säga att jag dock inte mådde så bra när jag åkte över till USA men som vanligt försökte jag vara positiv och ignorerade de trötthetskänslor jag hade. Efter min första träning med laget fick jag hjärtklappning som varade i sju timmar, ingen skön känsla kan jag erkänna. Jag satte mig tillsammans med tränaren och snackade igenom situationen. Vi konstaterade att min hälsa vara viktigast och att jag med min nya sjukdomsbild skulle må bättre av att vara hemma och ta det lite lugnt istället för att flyga runt i USA och utsättas för mer stress som det lätt kan bli då det finns så många tidszoner i landet som man påverkas av och som jag kände att jag skulle få lite svårt att hantera, säger Antonia..
Fram till nu har fotbollskarriären gått som på räls för Antonia Göransson, skånskan som blev norrlänning och fick fart på fotbollskarriären i division 1-klubben Alvik. Hennes moderklubb heter dock Sjöbo IF på Österlen och det var där hon började redan som femåring. Familjen drog norrut och där fortsatte Antonia att lira. Hon fick något av ett genombrott då hon i Cup Kommunalfinalen 2006 gjorde båda målen när Norrbotten finalslog Dalarna. Sedan hamnade hon hos LdB FC Malmö men lite speltid gjorde att hon letade ny klubb och hamnade 2008 i Kristianstad. Därefter har klubbarna varit många, från Hamburg, till Potsdam, båda i tyska bundesliga, hem till Sverige och Vittsjö GIK och nästa adress är alltså Mallbacken.
Eftersom transferfönstret är stängt krävs det en dispens ifrån Svenska Fotbollförbundet för att få kunna spela innan fönstret för övergångar öppnar igen i juli.
– Jag bröt ju mitt kontrakt med Seattle under fönstret och har inte spelat för dem men vad jag förstår finns det en liten chans att det ska gå vägen. Mallbacken måste visst skicka in en hel del dokument som ska granskas om det ska gå igenom. Jag tror att det ska gå bra.
Du väljer att gå till ett lag som de flesta tror kommer att få det mycket kämpigt i årets Damallsvenskan. Varför?
– Jag har några kompisar som sagt mycket gott om laget. Jag känner att jag behöver en mjuk omstart och det kan jag få här. Det är lite som jag är van vid från t.ex Vittsjö, en liten mindre ort men med mycket folk som hejar fram sitt lag. Jag ska bo i Sunne, där de flesta andra bor och där har vi det mesta vi behöver. Nära till gymmet, kombihallen och till träningen. I Seattle tog det minst 45 minuter till träningen och jag tycker det är så härligt att slippa de långa resorna. Nu kan jag gå eller cykla och jag känner redan att jag mår bättre.
Du ska också lära dig att hantera en ny livssituation i och med att du har diabetes. Hur klarar du det och hur går tankarna till att fortsätta med din idrott på elitnivå?
– Det är lite konstigt för nu när jag själv är drabbad har jag fått insikt och lärt mig massor om sjukdomen på kort tid. Jag har aldrig funderat över det annars och ändå har min bror samma sjukdom, säger Antonia lite eftertänksamt.
– Men jag är ju van att träna och att äta hälsosamt. Läkarna tror inte att jag kommer att ha problem att lära mig hantera detta. Det blir lite nytt att tänka på och jag som kan vara lite tankspridd ibland måste vara noggrannare framöver. Sen vad gäller idrotten så tänker jag att kunde Pär Zetterberg hantera det under hela sin fotbollskarriär så kan väl jag, och jag vill verkligen ge mig själv en ny chans att bli så bra jag vet att jag kan vara och så får vi se vart det leder lite senare säger Antonia avslutningsvis.
