I två år var hon utanför landslagstruppen men återvände efter att hon flyttat till Sverige som innebar ett lyft.
– Jag hade tappat lusten för fotboll och kände mig utbränd. Det fanns inte mer att kämpa för eftersom jag märkte att möjligheterna var för små. Jag var tvungen att rädda mig ur tristessen i Tyskland, berättar Anja om sin sista tid i Turbine Potsdam.
– Jag hade haft samma tränare i tio år som hade utvecklat mig till en viss nivå, men sedan stagnerade det. I Sverige kom jag ur den grottkvarnen. Jag har fått bättre självförtroende och på så sätt mognat.
I Turbine Potsdam hade tränare Bernd Schröder bestämt en gång för alla hur Anja skulle spela. I FC Rosengård krävde man mer.
– Här frågar man mig ofta i halvtid vad jag tycker om spelet och jag får själv tänka efter vad vi måste ändra på för att bli bättre.
Om sitt liv utanför fotbollen berättar Anja att det är svårt att lära känna andra människor.
– Jag är som i en bubbla, jag tränar med mina lagkompisar och träffar knappt några andra om dagarna. Herrspelare är mycket mer i offentligheten och därför är det lättare för dem att få kontakter.
