När vi pratar med 27-åringen som har varit given i LdB FC Malmös (FC Rosengårds) startelva sedan hon kom hit 2012 är det drygt 15 grader varmt i Kalifornien och en semesterresa till Dominikanska republiken ligger bakom Ali.
Vi börjar med Marta som har blivit klar för ytterligare tre säsonger för FC Rosengård. Ali Riley och Marta kommer alltså att snart påbörja sin fjärde gemensamma säsong efter tiden i FC Gold Pride, Western New York Flash och nu alltså i Sverige. Vad betyder Martas påskrift för klubben?
– Jag är verkligen jätteglad över detta, börjar Ali.
– Naturligtvis hoppades vi att hon skulle stanna. Med hennes explosivitet var hon ett fantastiskt tillskott till laget. Förvisso spelade vi redan mycket bra innan hon kom, men hon tillför det lilla extra. Det är precis vad vi behöver när vi ska lämna Sverige och spela ute i Europa i Champions League. Jag gillar henne både som person och som spelare. Vi har spelat tillsammans på vänsterkanten en hel del och jag har lärt mig så mycket av henne.
Alexandra Riley spelar som bekant för Nya Zeelands landslag, men hon föddes alltså i USA och skolades som fotbollspelare i Kalifornien. Hon har både nya zeeländskt och amerikanskt medborgarskap.
Hur minns du din första tid som proffs i gamla WPS?
– Jag älskade det. Jag fick spela med Christine Sinclair, med Marta, med Alex Morgan och Ashlyn Harris, med världens bästa spelare helt enkelt. Jag hade tur att kunna vara en del av två mycket fina lag (FC Gold Pride och Western New York Flash som båda vann WPS-titeln med Ali, reds anm.), men det dåliga var förstås att vårt lag Gold Pride gick i konkurs och sedan ställdes hela ligan in. Denna bittra eftersmak från WPS kommer alltid finnas där för mig och det är ganska tråkigt, eftersom jag hade en mycket bra tid annars. Jag ser fram emot att komma tillbaka till spel i den amerikanska ligan någon gång. Naturligtvis skulle man kunna säga liknande om det som hände med Tyresö i Sverige, men att hela ligan skulle falla ihop tror jag inte skulle kunna hända här i Sverige.
Alexandra Riley har själv betecknat sig som en ”late bloomer” i en amerikansk intervju. Jag ber henne förklara hur hon menade. Hon skrattar:
– Ja, det stämmer. Jag spelade inte för ett klubblag förrän jag var 14 år gammal. För många tjejer som redan spelat med pojkar eller i bra lag är jag säkert något av en late bloomer. Jag hade speeden som krävdes, men jag hade verkligen noll teknik. Jag hade inte heller den bästa träningen, så egentligen var det först när jag studerade vid universitetet i Stanford som jag fick en tränare som tog sig tid med mig. Han omskolade mig från yttermittfältare till back och det var troligtvis det viktigaste beslutet i mitt fotbollsliv. Ja, man kan verkligen säga att det tog ganska lång tid men jag utvecklas fortfarade och det tycker jag är en bra sak. Det finns mycket kvar att ge och jag har verkligen stor passion för spelet. Det var nog först 2007 när jag spelade mitt första VM när jag fick smaka på det internationella spelet som jag själv upptäckte min potential.
När Ali studerade psykologi vid universitetet i Stanford och samtidigt spelade med högskolans fotbollslag Stanford Cardinals var hon lagkapten och ledde sitt lag till två semifinaler och en final i den högt ansedda turneringen NCAA (National Collegiate Athletic Association), som egentligen är grogrunden för USA:s damfotbollsframgångar.
Cardinals tränare Paul Ratcliffe omskolade henne till back:
– Hon är så otroligt bra i spelet framåt. Jag visste att hon skulle kunna flyga framåt och vara ännu bättre från en backposition med mer ytor att springa på, sade Ratcliffe i en intervju med ESPN.
Du spelade alltså ihop med Christen Press i Stanford?
– Jo, jag spelade med Christen Press, men även med Kelly O’Hara och Rachel Buehler för Stanford. Christen är verkligen en målmaskin och hon har blivit bättre för varje år och det har varit kul att se hennes framsteg. Jag är övertygad om att hon kommer att bli en mycket viktig spelare för det amerikanska landslaget, inte minst i VM.
Alexandra Riley hade kunnat spela för samma landslag som Christen, men istället blev det Nya Zeeland. Varför och hur kom det sig?
– Jag har ju aldrig spelat med något ungdomslandslag eller med det som vi kallar Olympic Development Team, ODA. Många av mina lagkamrater var med där, men som jag sade tidigare tog det en viss tid för mig att komma igång och verkligen satsa allt på fotboll. 2006 fick jag möjligheten av att spela U20 med Nya Zeeland och det var ju redan sista ungdomsåret. 2007 var det VM och det hade varit galet om jag inte hade utnyttjat möjligheten att spela VM när jag var 20 år gammal. Jag älskade verkligen varenda minut jag har spelat med Nya Zeeland. Vi har stora saker framför oss, naturligtvis är det annorlunda än att spela i världens bästa eller nu näst bästa landslag enligt rankningen, men jag har verkligen älskat resan jag varit med på. Och mitt landslag är något alldeles speciellt och som en familj för mig.
Alexandra förklarar att det har även fördelar för hennes position:
– Även, när vi inte gick så bra hade jag ett enormt tryck på mig i defensiven, jag var tvungen att utvecklas snabbt som spelare. Jag fick spela mot USA och Japan när jag var 19, 20 år gammal. Du växer upp snabbt och du ser vad som krävs för att bli en av de bästa backarna. Nej, åter igen, det här beslutet (att spela för Nya Zeeland) var det rätta för mig. Jag har inte tittat tillbaka, men beslutet har hjälpt mig enormt att utvecklas.
Nya Zeeland har hamnat i grupp A i årets VM och kommer att spela mot Kina, Nederländerna och inte minst värdnationen Kanada. Hur känns detta?
– Vi mötte Kina när det var värdland och vi hade Storbtitannien när de var värdar (för OS). Att få äran att spela mot värdnationen är antingen en välsignelse eller en förbannelse. Det är mycket spännande och jag tycker att vår grupp är minst sagt intressant. Det finns inget lag som på pappret kan köras över. Några tror kanske vi är det, men jag hoppas vi är inte det. Och vi har inte lottats mot en av de fem stora. Kanada är ett mycket respektabelt lag, de gör ett mycket gott jobb, men det är en skillnad att få spela mot USA, Tyskland, Japan eller Frankrike. Det är en farlig grupp, eftersom det inte finns någon enkel seger där, men det är bra för oss. Vi har spelat mycket mot Kina, vi spelar ofta mot Kanada och känner dem väl, de har Nya Zealands gamla tränare och Holland möter vi varje år i Cyprus Cup. Vi hoppas förstås att vinna gruppen, men att avsluta den som 1:a eller 2:a vore mycket viktigt för nästa omgång..
Vi byter spår och åker sakta tillbaka till Sverige. Intervjun med Ali Riley förs på engelska, men jag undrar hur det fungerar med svenskan efter tre säsonger i Skåne.
– I vardagen funkar det riktigt bra, om vi skulle diskutera politik skulle jag troligtvis inte kunna säga så mycket, eftersom mitt ordförråd inte är så stort. Men det var verkligen viktigt för mig att lära mig språket, försäkrar Riley.
– Jag bor i Sverige, varför skulle jag prata engelska även om alla svenskar är verkligen superbra på det? Jag tycker att det är något som klubben gör bra, de tvingar oss inte, men de uppmuntrar oss. Alla träningar, alla möten med FC Rosengård är på svenska och jag kan säga att detta är mycket olikt de erfarenheter som mina lagkamrater har haft i Vittsjö eller Göteborg där det snackas mycket engelska på plan. I början översätter tjejerna åt en tills man är redo att klara sig själv. Jag försöker prata så mycket svenska som möjligt. På planen, när det är stressigt ibland, pratar jag engelska, det kan jag inte ändra på. Anja Mittag och Sara Björk Gunnarsdottir har lärt sig snabbt, Marta och Ramona kunde svenska sedan tidigare. Det är Anita (Asante) och jag som har den kanske största utmaningen, men vi vill lära oss och vara en del av kulturen.
När hon nämnar Anita Asante frågar jag efter ”The A & A Show” en serie videofilmer med roliga fotbollsbilder som Ali och Anita har gjort de senaste månaderna och som ligger ute på nätet. Hur kom ni på den idén och blir det en fortsättning?
– Vi kommer snart att ladda upp en ny film. Vi älskar att göra filmer. Jag gjorde det redan på högskolan med Stanford. Då gjorde jag det med Kelly O’Hara och sedan gjorde jag det för ESPNW och för Western New York Flash i WPS och jag har även guidat genom Nya Zeelands resa kring VM 2011. Vi hade ett möte i klubben om social media och det kom fram att Anita ville prata mer inför folk och då sade jag att vi borde jobba ihop. Vi gjorde en lite brainstorming och hittade på roliga saker. När säsongen , några filmer finns på YouTube, men ”The A & A Show” gav vi till damfotbollssidan Women Soccer United.
Den första stora utmaningen för FC Rosengård 2015 blir Champions League kvartsfinalerna mot VfL Wolfsburg. När Marta rekryterades trodde jag inte hon behövdes för att vinna SM-guldet då man redan var på en spikrak väg dit, men hennes betydelse är nog större i Champions League-sammanhang?
– Tyresö var också ett mycket starkt lag men hade det svårare när Marta var inte med. Hon var helt enkelt fenomenal i Champions League-finalen i fjol, hon tillför det där lilla extra. Alla känner henne, alla är rädda för henne, man vill verkligen inte vara försvararen som har Marta emot sig. Även hennes högerfot är så mycket bättre nu. Hon har allt och hon är en otrolig lagspelare, något som jag tycker inte alla förstår.
Vad blir alltså nyckeln för FC Rosengård att vinna mot VfL Wolfsburg, ett lag med ett otroligt bra försvarsspel som har gått med en målskillnad på 34 -1 genom Bundesliga?
– Jag tycker det viktigaste är kliniska avslut, analyserar Alexandra snabbt.
– Som du säger så har de ett mycket gott försvar. När vi får chanserna måste vi sätta dem och det är därför jag tycker vi kunde ha vunnit hemma mot dem 2013 där vi missade många chanser och efter det var det liksom över. Det handlar mycket om det mentala. Wolfsburg-spelarna har självförtroende, de har en otrolig inställning som man kunde se inte minst i fjolårets final, vad de gick igenom där och hur de ändå vann. Det är även det något som vi måste bli bättre på. När vi spelar är vi i försäsongen, det blir vår första riktiga match och det är förstås en utmaning. Försäsongen kommer att bli riktigt bra om vi lyckas få in i våra huvuden att vi är tuffa och oslagbara. De första tio minuterna blir så viktiga, de sätter tonen. Jag ser fram emot dessa matcher, Champions League är ju en av anledningarna varför jag spelar i Europa. I USA är du lite isolerad, matcherna är bra, men du spelar inte utanför landet. Champions League är så himla roligt för mig, jag hade hoppats att det inte var endast en gång om året.
Nu har FC Rosengård fått in Emma Berglund till backlinjen, men även tappat två viktiga spelare. Kathrin Schmidt, som i mina ögon är en av Damallsvenskans allra bästa defensiva mittfältare och Elin Rubensson som kan spela på ett flertal positioner.
– Jo, det är två stora förändringar, speciellt med Schmittie, hon var min rumskompis och en av mina bästa vänner i laget. Jag håller helt med dig, hon är underskattad. Sättet som vi spelar på förutsätter att du har en spelare som gör grovjobbet, gör nyckeltacklingar och levererar nyckelpassningar. Men ingen ser henne riktigt och det är en tuff roll att spela. Men jag tycker att om Anita får den rollen kommer hon att briljera i den. Jag skulle kunna tänka mig att hon även njuter av lite mer utökade friheter framåt, men jag hört även fina saker om Emma Berglund som jag tror blir en härlig tillgång i laget. På tal om Elin så hade hon en jätteviktig roll, även om den inte var idealisk för henne. Jag är glad för henne. Hon borde få starta i det svenska landslaget som nästan känns som mitt andra lag.
Text: Rainer Fussgänger
