För drygt tio år sedan stod en ganska ovanlig Svensson på toppen och blickade ut över fotbollsvärlden. En monsternick mot USA, ett klassavslut mot Nordkorea, ett nickmål till mot Martas Brasilien och sedan två målgivande pass i semifinalen mot Kanada och saken var klar. Drottning Victoria hade lagt världen under sina fötter.
Tio år senare lägger hon upp just de fötterna som en gång regerade fotbollsvärlden på stolen bredvid sig och minns tillbaka samtidigt som hon ser framåt mot nya utmaningar – på EFD-kontoret.
Hon är gammal i gamet i fotbollsvärlden. Det är nästan fem år sedan hon spelade sin sista damallsvenska match. Men i rollen som sportchef hos Elitfotboll dam är hon ny. Faktum är att hon kan räkna de dagar hon varit sportchef med fokus på talangutveckling inom EFD på ena handen. Det gör hon också. Fyra fingrar hålls upp över den runda, vita bordet.
– Fyra dagar, så jag är inte säker på att jag kan svara på alla frågor du har. Men jag har ju egna visioner och tankar som jag samlat på mig under åren, säger Victoria Sandell Svensson.
– Läser man arbetsansökan så handlar det om yngre spelares talangutveckling,. Där ligger F19 som har varit väldigt lyckad, men det finns saker vi måste jobba med där för att tajta till ännu mer, säger Sandell Svensson när vi frågar vad det är för jobb hon nyss kastat sig in i.
Har fokus på talangutveckling
Hon har många tankar och idéer. Bland annat frågar hon sig var som händer med flickspelare efter Elitlägret?
Går det att jobba med regionala serier i den åldern?
Kostar det för mycket pengar?
Vad kan distrikten och EFD göra tillsammans? Och så vidare, och så vidare. Även om ”Vickan” varit borta från fotbollsplanen sedan hon lade skorna på hyllan efter säsongen 2009 så har hon aldrig släppt fotbollen. Efter att hon fått barn och varit mammaledig kastades hon rätt in i EM-organisationen och var en del av vad många har kallat det bästa mästerskapet som någonsin arrangerats på damsidan.
– Fotboll kan jag ju. Jag har spelat fotboll på hög nivå, jag tittar på fotboll på hög nivå. Men jag har inte tittat lika mycket på yngre spelare. Men nu har jag till exempel varit med F16-tjejerna när de spelade EM-kval för att bilda mig en uppfattning kring hur bra våra unga spelare är. Sen har jag varit på Bosön på några läger. Men jag måste ju ut och titta på F19-serien nu. Jag är ganska ny, men där har jag ”Karro” som stöttar upp, tillägger hon.
”Karro” är Karolina Westberg, mittbacken som spenderat många säsonger i såväl Malmö som Umeå och nu sitter i EFD:s styrelse. Hon och Sandell Svensson kommer att jobba nära varandra och ni som kan er nutidshistoria vet att Westberg, till skillnad mot Sandell Svensson jobbat med ungdomsfotbollen i flera år.
Det första jag tänkte när jag läste din arbetsbeskrivning var att skapandet av din roll är någon form av kritik mot klubbarna. Att de inte klarar av talangutvecklingen själva, är det så?
– Från vår sida är det ingen kritik mot föreningarna utan ett stöd där vi ska försöka jobba fram något tillsammans och jag kommer jobba tajt med föreningarna. Men det är absolut ingen kritik. Det pratas ju mycket om att våra yngre spelare inte får plats och så där, det är ju också en bild jag måste skapa; ska en 16-åring spela i Damallsvenskan? Då får man kanske kolla på andra alternativ, säger Sandell Svensson och vi kommer sedan in på en diskussion om att alla elitklubbar i dagsläget inte har egna flickverksamheter. Varför ser det ut så, och hur gör vi för att lösa det problemet? Är det ens ett problem?
– Mycket handlar om pengar, spelare, resurser – det är inte gratis. Det bästa skulle så klart vara att alla föreningar hade ungdomsverksamheter, men jag förstår också varför de inte har det. Jag hoppas att alla vill och jobbar mot det, säger Victoria Sandell Svensson.
VM 2003 ökade intresset på hemmaplan
När vi släpper hennes nya roll hos EFD släpper vi också efternamnsprincipen. Hädanefter omnämns hon som ”Vickan” i denna text. Någon gång i början av 00-talet blev hon, som innan hon gifte sig hette Victoria Svensson, ”Vickan” med en hel damfotbollsvärld. Fotbollsspelaren ”Vickan” slog igenom när hon vann Damallsvenskans skytteliga under sitt första år i Älvsjö – den tidens gigant i svensk damfotboll. Man kunde skriva tusentals rader om hennes roll i den svenska damfotbollshistorian. Man kan nämna hennes titlar, mål och personliga utmärkelser gång på gång. Men vi är här för att prata, och berätta, om hösten 2003. Undertecknad lägger fram tesen om att i början av 00-talet blev damlandslaget i fotboll folkkärt. Det som tidigare bestått i pliktskyldiga tidningsrader blev till spaltmeter efter spaltmeter och att intresset för damlandslaget nådde oanade höjder vi fortfarande idag kan se spår av.
– Jo, jag tror att det var så. 03 hände det någonting, 03 betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för damfotbollen. Mitt liv förändrades totalt, säger ”Vickan ”och svävar iväg i såväl tanke som tal. Hon lyser upp, förklarar, gestikulerar, minns tillbaka och skrattar. Hon berättar om hur hon helt plötsligt befann sig i en situation där hon kunde välja om hon ville arbeta utöver fotbollen. Hon valde att göra det men är väl medveten om att vägen från när hon och många andra var tvungna att jobba 100% samtidigt som de investerade 110% av sitt engagemang i fotbollen varit lång och stundom hård. Det som slår oss mest när VM 2003 först kommer på tal är inte vad ”Vickan” säger utan hur hennes ansiktsuttryck förändras. ”Vickan” ler brett för att sedan rynka så väl panna som näsa. Ansiktsuttrycket gör ord överflödiga. Leendet säger att VM 2003 är något som fortfarande känns mycket speciellt och kanske såväl magiskt som overkligt. Den rynkade pannan säger att minnena från äventyret på andra sidan Atlanten inte bara är positiva.
– Jag tror att det ligger något i det där att man gärna vinner den sista matchen. Nu känns det nog mer som att vi förlorade ett guld än vann ett silver, säger ”Vickan” om VM-slutspelet som slutade i silvertårar. Sedan ändrar hon sig. De vann ett silver, förlorade ett guld men vann något mer än så. De vann respekt och kärlek.
”Vickan” berättar om hur hennes eget liv påverkades efter mästerskapet och hur det gjorde att hon var nära att med fotbollsskorna i handen och sitt eget ansikte i multum av tv-program höll på att knata rätt in i väggen.
– Jag kommer ihåg att Jonas Nystedt sade att ”Kristian Luuk vill ha med dig i tv” och jag förstod ingenting. Men så var det ju, och jag tackade ja till allt. Jag kände att jag ville ge tillbaka till damfotbollen. Men sen var det någon gång kring jul – då kände jag att nu går jag in i väggen snart, nu måste jag få hjälp med det här. Det var fantastiskt roligt, men också jobbigt.
Märkliga erbjudanden
Men själva mästerskapet då, undrar ni? Jo, tack. Det har varken vi eller ”Vickan” glömt. Sverige började som man ofta gjorde i mästerskapet under hennes tid i landslaget – med en förlust. Men sedan rullade det på. Vinsterna avlöste varandra och efter mycket slit stod Sverige i final mot Tyskland som gick segrande ur den striden precis som många gånger före det och många gånger efter det mötena med Sverige..
VM blev ändå en framgångssaga. Silvret är än idag det bästa resultat damlandslaget någonsin presterat beroende på om man anser att ett VM-silver smäller högre än ett EM-guld, det är upp till var och en att avgöra men undertecknad hävdar att det är så. ”Vickan” prisades som mästerskapets andra bästa spelare och hyllades stort av en hel fotbollsvärld. Så pass stort att en italiensk herrklubb gjorde allt för att värva henne.
– Det var jätteseriöst. Ja, från deras sida inte från min, säger ”Vickan” och skakar sedan lite lätt på huvudet. Hon berättar om telefonsamtalet till klubbchefen där de på mycket knapphänt engelska styr upp ett möte i Stockholm. Hon berättar om klubbpresidentens vision om att hon och anfallskollegan i landslaget Hanna Ljungberg skulle ta plats i Perugias herrlag. Hon skrattar lite åt det, ser det absurda i det hela och använder ordet PR-jippo.
– Presidenten, han den där galne, han gjorde det ju bara för en jippogrej och vi hade ju inte kunnat träna med dem. De hade ju tryckt till oss och sen hade vi gått skadade. Jag tror att det hade förstört ett år i vår karriär. Men det var allvar från deras sida.
”Vickan” tackade helt sonika nej till Perugia, trots att det säkert hade inneburit en hel del pengar. Men hon ångrar inte för en sekund. Däremot kan hon ångra att hon inte tog chansen att bi utlandsproffs i den amerikanska proffsligan.
– Jag fick erbjudande från USA när Pia var i Philadelphia. Visst, det hade varit skithäftigt. Jag skulle egentligen bara skriva på och Millan skulle åka med över dit. Men då fick man inte representera två klubblag under samma kalenderår och jag ville komma hem till Damallsvenskan sen. Säsongen där var så kort. Jag vet inte om jag ångrar det, jag testade ju aldrig på att vara utomlands och att man hade kunnat tjäna lite mer pengar på sin fotboll.
Glömmer aldrig VM-matcherna och målen
”Vickan” stannade i Sverige under hela sin karriär. Fyra SM-guld och ett antal skytteligatitlar, näst flest landskamper genom tiderna och i VM 2003 tre mål och tre framspelningar. Hon minns målen som om hon hade satt dit dem igår.
– Jag kommer ihåg känslan fortfarande. Jag får ett inlägg och får ett himla häng, det är ganska långt ifrån och får en bra snärt. Vi hade gjort en ganska dålig första halvlek men gjorde en bra andra, hade vi inte gjort det tror jag inte att vi hade gått så långt, säger ”Vickan” om premiärmatchen mot USA.
Trots hennes premiärmål slutade matchen mot USA med en 3-1-förlust mot hemmanationen. Hennes tidiga mål mot Nordkorea var matchens enda och Brasilien slog Sverige med 2-1, Malin Andersson satte en ack så klassisk frispark och en viss Marta gjorde sitt första framträdande för den svenska tv-publiken. Men det är ändå semifinalen mot Kanada som får ses som en symbol för det framgångsrika mästerskapet som nu ligger tio år tillbaka i tiden. Där gjorde ”Vickan”, enligt henne själv, sin bästa match i den blågula landslagströjan. Men varken hon eller Sverige nätade i den första halvleken. Istället var det Kanada som tog ledningen i mitten på den andra halvleken – men paniken i det svenska laget uteblev när Kara Langs frispark gick in alldeles för enkelt.
– Känslan när Kanada gör mål är att ”där har de gjort 1-0 men jaja, det vänder vi”, säger ”Vickan” och skrattar lite lätt när jag påpekar att känslan knappast var den samma i tv-soffan. Men vändningen kom. Malin Moström kvitterade efter en frisparksvariant signerad Svensson. Och när mästerskapsdebutanten Josefine Öqvist avgjorde firade hon med tårar redan innan bollen passerat mållinjen.
– Jag blir nedsparkad bakifrån och då ser jag ”Mosan” sticka i djupet. Jag står med ryggen mot mål, vänder och lägger fram bollen till henne. Det var ju folk i vägen så det var kanske inte helt optimalt egentligen, hade vi inte gjort mål hade vi nog känt att vi slarvat bort ett bra frisparksläge. Men ”Mosan” bara trycker in bollen, säger ”Vickan” om sin första assist i den matchen. Sen beskriver hon den andra.
– Jag dribblar förbi två och kommer ganska långt ned på kanten. Jag ser både ”Ljungan” och ”Jossan” och tänker att jag trycker den stenhårt snett inåt. Hanna är så när på den och sen kommer ”Jossan” och börjar gråta innan bollen går in.
Några dagar senare skulle Josefine Öqvists glädjetårar bytas ut till betydligt bittrare tårar av silver. Men det började bra, ”Vickan” hade serverat radarpartnern Hanna Ljungberg och i halvtid var Sverige världsmästare. Men som bekant varar en fotbollsmatch i 90 minuter. Eller 97 minuter, om det är en mästerskapsfinal mellan Sverige och Tyskland. VM-finalens avgörande är något som fortfarande bränner i ”Vickan”. Hon var inblandad i situationen där Tyskland fick den där frisparken som senare resulterade i att Nina Künze nickade in det avgörande ”golden goal”.
– ”Tacklingen”. Den där klockrena brytningen, säger ”Vickan” och fnyser till lite.
– Besvikelsen sitter ju fortfarande i. Folk är ju trötta på att man nämner den där frisparken men det fanns lägen innan för oss. Jag kommer ihåg ett sent i matchen när Sjögran slog en boll till mig. Hade jag sprungit en hundradel senare eller hon slagit bollen en hundradel tidigare så hade jag inte varit offside.
Jag får för mig att du gjorde mål, men jag har inte sett tv-bilder på det, och ingen annan pratar om ett bortdömt mål – så jag kanske har skapat ett minne som inte finns?
– Jag kanske gör mål, jag kommer inte håg. Men det var någon gång i 80:e minuten och den tänker jag på ibland; fan också, hade jag startat löpningen lite senare så kunde vi ha blivit världsmästare.
Silverfirande med guldglans
Sverige blev inte världsmästare. Det blev Tyskland.
– Det är alltid Tyskland, utbrister ”Vickan” och vi konstaterar att så ofta var fallet.
Victoria Sandell Svensson mötte Tyskland i fem slutspelsmatcher under sina mästerskap, Tyskland vann samtliga – fyra av dem med uddamålet, två av dem ”golden goal”.
– På min tid tyckte jag att mycket av skillnaden mellan oss och Tyskland låg i den mentala biten. Tyskorna visste att de skulle slå Sverige, det fanns inget annat medan vi kanske var för lite kaxiga.
Direkt efter finalens slutsignal började damfotbollskarusellen snurra rysligt fort i Sverige. ”Vickan” och hennes landslag hann knappt ens landa på Arlanda innan firandet av Sveriges nya favoritlandslag hyllades från alla håll och kanter. Jas-plan eskorterade dem in mot landningsbanan. Utanför hotellet, där landslaget skulle vila upp några timmar innan silverfirandet fortsatte, väntade en stor skara människor i hopp om att få en autograf. Men det var ändå ingenting mot vad som väntade senare på kvällen. Landslaget åkte i öppen buss in till centrum och Kungsträdgården. Längst vägen stod folk och vinkade och hejade.
– Så ska vi åka en öppen buss in till Kungsan och vi tänker att det inte kommer vara en enda person ute. Men så står det folk över allt och de hänger ut genom fönsterna. Efter det var det bara som en dröm alltihopa, då njöt vi bara. Det var ju som att vi hade vunnit ett guld.
Tio år efter att Victoria Svensson blev ”Vickan” med Kristian Luuk, Bingolotto och hela det svenska folket har hon blivit Victoria Sandell Svensson och lämnat rampljuset. Men kan en ovanlig Svensson vara en icke-Svensson? Hon nämner i förbi farten att hon funderat på att ta bort Svensson, Victoria Sandell duger mer än väl. Men ena dottern har protesterat, hon vill ha kvar Svensson-delen. Än så länge finns Svensson kvar. Precis som bitterheten över den feldömda frisparken för tio år sedan men också känslan av att allt kanske bara var en dröm.
– Det är som en dröm än. Det är helt sjukt. Det är både mitt bästa och värsta fotbollsminne, säger ”Vickan”. Och det minnet lär hänga med ett tag
Alva Nilsson
