Bortglömd? Nej, målvakten Stéphanie Öhrström är inte bortglömd. Trots att hon spenderat de senaste fotbollsåren i Italien och Verona. I höstas fick hon chansen att visa vad hon gick för under ett landslagsläger. Nu siktar Stéphanie ännu högre och hoppas att hon visat både för sig själv och landslagsledningen att hon håller.
– Det var en överraskning att jag blev uttagen till läger men ändå skönt just för den där diskussionen om man var bortglömd där i Italien. Då har jag ett kvitto på att de har koll. Sen får jag försöka ta tillvara på chansen. Så lägret blir ett svar till mig själv också, om jag håller eller inte, säger den förra Malmö- och Jitex-målvakten när vi slår oss ned i en hotellsoffa för att prata landslagsdrömmar och Italien.
Språket behärskar hon. Hon har tragglat italienska i några år nu och börjar behärska det.
– Förutom fotbollen är det enda att jag går en italienskakurs en gång i veckan, förra året var det tre gånger i veckan. Den funkar ganska bra. Så klart är det inte helt perfekt, grammatiskt. Och visst är det ord som jag inte hittar ibland, men jag är ganska bra på att komma runt det. Jag har hört att jag pratar lite italienska i sömnen, så då känns det som att det borde sitta ganska bra.
På gymnasiet lästa hon franska. Vi skämtar lite om att det därför är Lyon nästa som gäller. Men även om Öhrström fått erbjudande från andra ligor och en del topplag trivs hon i Italien. Hon utvecklas, hon utmanas och hon lirar boll. Den där första rädslan om att bli bortglömd i södra Europa har försvunnit.
– Det var väl mest lite i början. Att jag var nervös för att bli lite bortglömd. Det kändes som att många fick upp ögonen när vi spelade i Champions League, speciellt när mötte Malmö.
Nu har hon alltså nått damlandslagstruppen. Vi ber Öhrström peka ut vilka styrkor hon har som spelare. En sak återkommer gång på gång, positionsspelet.
– Jag är snabb och har bra positionsspel. Eftersom jag är ganska kort har jag vuxit upp med det, att jag måste vara rätt placerad för att hinna till vissa bollar. Sen är jag en spelare som vill styra och ställa, hjälpa min backlinje och också hjälpa mig själv, säger Öhrström och vi kommer tillbaka till Italiensk fotboll.
Du vet ju säkert vem som var det första svenska utlandsproffset i Italien?
– Nähaej, det vet jag faktiskt inte.
Oj – om jag säger att det är en viss förbundskapten.
– Okej, ja. Jag visste inte ifall det hade varit någon före Sundhage. Hon spelade i Lazio. 1985, efter EM-guldet. Ser du, jag har lite koll ändå?
Ligan utvecklas i rasande fart
Den italienska ligan har givetvis utvecklats sedan Pia Sundhage spelade i Lazio, och sedan Malin Swedberg spelade i Napoli.
– Det kanske inte var så utvecklad fotboll på den tiden. Det är ändå skönt att veta att det har gått framåt, säger Öhrström och konstaterar att ligan fortfarande utvecklas i en rasande fart.
– Som många andra utländska ligor är vår serie lite ojämn. Det är 16 lag i ligan, så det blir stor skillnad mellan toppen och botten. Men det känns som att förbundet försöker förändra. Inom några år kommer det bara vara 12 lag. När jag kom var det bara tillåtet med en utländsk spelare per lag, året efter kom Maria Karlsson när de öppnade upp för två. Och inför denna säsongen släppte de det fritt. Så det känns som att de försöker, säger Öhrström och fortsätter:
– Sen är det en ekonomisk fråga. I toppen har vi det ganska bra, men när man öppnar upp blir det kanske ännu större skillnad mellan toppen och botten. Men det känns som att de vill komma närmare resten av Europa.
Just utländska spelare är något som debatterats flitigt i Sverige det senaste året, hur ser du på det?
– Det är väl inte helt fel tänkt att man kanske ska ha en gräns? Men det är skillnad på en utländsk spelare eller alla. Det är en diskussion man får ta och försöka hitta en bra nivå där.
Stéphanie tar sikte uppåt
Just nu återfinns hennes Verona på en fjärdeplats i den italienska ligan. Tidigare har man varit närmare toppen.
– Innan jag kom till Verona var nästan alla landslagsspelare där, men det blev lite tjafs inom klubben så många har lämnat. Vi var egentligen lite underdogs både förra och förrförra säsongen, men lyckades ändå utmana.
– Sen var det en del som slutade till det här året och jag känner väl att vi inte värvade rätt spelare. Vi har fortfarande en hög nivå, men lagen som ligger före oss har kanske en bättre trupp och fler kvalitéer på alla positioner. Det är tuffare i år, men trots detta har vi en väldig press från föreningen att vi ska vara med där uppe. Vi har bra spelare men har inte riktigt fått ihop laget. Ibland är det som att vi har elva spelare på planen istället för ett lag. Det gäller bara att kriga och grisa till sig poängen.
Slutmålet? Än så länge trivs och utvecklas Öhrström fortfarande i Verona. Men hon påpekar som så många andra tidigare att hon tar ett år i taget. Kanske vill hon vidare snart. Hon ler brett till avsked: – Men visst vill man alltid komma till Europas toppklubbar. Man vill alltid uppåt.
Text: Alva Nilsson
