Den har något visst den här berättelsen. Succétränaren Tino Katsoulakis går från nykomlingarna till det etablerade, vackra men lite väderbitna klubbemblemet. Färskt i minnet finns de grönvitas kamp för allsvensk överlevnad in i årets sista matchminut. Det är inte för intet som medieintresset för detta nyförvärv varit stort.
– Det har varit många samtal och frågor från journalister och det är en väldigt positiv ton tycker jag, säger Tino när hemsidan når honom på telefon.
Från föreningens sida är rekryteringen en viktig pusselbit i bygget av det nya Hammarby. Ordförande Annika Vikander deklarerade omedelbart efter säsongsavslutningen att det var dags för nya tag och att arbetet med att stå starkare framöver redan var i gång. Förnyelse med sikte på framtiden. Detta var också något som Tino tog fasta på när han valde den grönvita klubben.
– Jag valde Hammarby eftersom det finns en ny, framåtblickande tanke som tilltalar mig. Jag delar klubbens syn på vad som uppmuntrar framgång och utveckling, att jobba med detaljerna och individerna för att få ut maximalt av kollektivet, förklarar han sitt beslut.
Fotboll är och har alltid varit en stor del av Tinos liv. Dagtid arbetar han vid Tyresö Fotbollsgymnasium och han har själv spelat på alla positioner utom målvakt. När han tvingas välja var i elvan som hemmakänslan varit som starkast sitter svaret långt inne.
– Alla positioner gav mycket. Men jag gillar att ha mycket boll och säkert var det därför som jag trivdes lite extra bra på centrala mittfältet där jag spelade rätt sent i karriären. Jag gissar att det fungerade för att jag då hunnit mogna som spelare, resonerar han.
Erfarenheten att som tränare själv ha spelat mycket fotboll tror han är mer värdefull än många inser och därför glömmer att reflektera över.
– Själv har jag stor användning av mina erfarenheter på plan och tror det är viktigt att dra nytta av dem. Inte minst lärde jag mig mycket när jag var ett halvår i Grekland och tränade med profesionella lag som aktiv, säger han.
Den egna karriären startade i övrigt i Handens SK och avslutades i Tyresö FF. Högsta nivån var dåvarande division 1, nuvarande Superettan. Mellan Handen och Tyresö gjorde han som ungdomsspelare även ett gästspel i Djurgården.
– Jag antar att det är bra att kolla in vad motståndarna sysslar med, säger han med ett skratt. Min inställning är annars att Hammarby är ett givet val om man är uppvuxen söder om stan.
Det råder ingen tvekan om att Tino har ett hjärta som klappar extra för Hammarby och har gjort så under hela livet. Han refererar till otaliga matcher på Söderstadion genom åren.
När vi pratas vid har det gått drygt två dygn sedan namnteckningen skrevs på kontraktet. Under november månad ska han genomföra individuella samtal med spelarna och därefter träffa hela gruppen. Givetvis är det många som undrar över eventuella nyförvärv.
– Det klart att vi måste förstärka med ett fåtal rutinerade spelare för att ge våra yngre talanger bästa förutsättningar att utvecklas. Som ung på väg upp behöver man någon att ta rygg på, säger Tino
Närmast sportsligt ligger försäsongen. Perioden på året som fotbollsspelare älskar att hata. Tunga blöta bollar och träningskläder, snor och dimmigt strålkastarljus. Mörker. Hur ser du Tino på det ofta omdiskuterade styrkeförhållandet mellan fysträning och bollkontakt.
– Som tränare har jag sällan genomfört ett konditionspass utan boll, så mycket kan jag säga. All fysträning kan göras med boll, det är roligare och resultaten blir bättre. Nu hänger det givetvis på att Stockholm stad ger oss rätt förutsättningar, svarar han som minns rapporteringen om Hammarbys och Djurgårdens kamp med idrottsborgarrådet vintern 2010.
Mycket boll är också grunden när Tino beskriver sin spelidé. Det ska vara jobbigt att möta Hammarby 2011. Motståndarna ska tvingas jaga och åter jaga för att täcka ytor när grönvitt låter bollen göra jobbet i ett rappt passningsspel.
– Sifferkombinationer (som tex 4-4-2 reds. anm.) är egentligen inte det som avgör. Poängen är att ha en egen grundläggande modell, som i mitt fall handlar om att vi alltid ska vara det spelförande laget, och sen ställa upp på ett sätt så att det fungerar i praktiken, förklarar han.
Den egna modellen tar givetvis hänsyn till individuella kvaliteter i laget och därutöver krävs en viss lyhördhet gentemot motståndet inför varje nytt möte.
– Man behöver oftast inte ändra om så mycket. Men en viss flexibilitet gör att vi kan utnyttja motståndets svagheter och se upp för dess styrkor, tillägger han.
Ritningen till bygget av ett vinnande lag är något som alla klubbar efterlyser. Vad är viktigast? Gemensamma ramar och mål? Stort utrymme för individuell frihet? Miljön runt omkring?
Tino menar att tydliga mål är A och O. Var och en i en spelartrupp måste veta svaret på frågorna: Varför är jag här? Varför är det här laget här? Och vad är det vi tillsammans ska uppnå?
– Vilket jobb som ska göras måste vara tydligt. Då kan man ställa höga krav på varandra, vilket alltid också höjer nivån. Som tränare ansvarar jag för att peka ut riktningen och göra den tydlig. Sen är det både mitt och spelarnas jobb att ta ansvar inom gruppen för att både peppa och säga ifrån så att vi hela tiden sträcker oss lite längre, förklarar Tino.
Vi var tidigare inne på vikten av att låta individer utvecklas och vässa sina starka sidor för att få ut mesta möjliga av kollektivet. Hur ser han på balansen mellan jaget och laget?
– Jag sätter laget först genom att prioritera utveckling av enskilda individer. Bara så kan helheten bli starkare. Sen går laget alltid före jaget och om det får det inte råda någon tvekan, slår han fast.
Tränarkarriären inledde Tino i Akropolis IF, där han var ett år som spelande assisterande tränare följt av ett år som tränare och då vann laget division fyra. Därefter tog han över Tyresös damer och lotsade dem uppåt i seriesystemet.
Klivet mellan att coacha herr- och damfotboll, var det stort? Är skillnaden så dramatisk som den ofta framställs?
– Fotboll är alltid fotboll. En skillnad är givetvis fysiken och då kanske främst styrkan. Men det är också tydligt att damfotbollen inte har fått hålla på lika länge som herrarna. Spelet utvecklas hela tiden till det bättre, ju längre tiden går, säger han om det sportsliga och fortsätter.
– Sen är min erfarenhet att damlag tvingar en tränare att behålla skärpan på ett sätt som herrlag inte alltid gör. Det håller inte att vara otydlig som damtränare. Spelarna är bättre på att ställa frågor och kräva tydliga svar, då gäller det att man är genomtänkt. Som medioker, oengagerad damlagstränare kommer man inte undan idag, det är min bild, avslutar han.
