Från oslipad diamant till nyckelspelare i ett damallsvenskt lag. Det krävs en hel del för att göra den resan. Men på vägen springer de mest talangfulla spelarna på Cup Kommunal, en viktig kugge och en turnering för distriktslagen. Vi passade på att prata om fotboll, vardagen och drömmarna med två 16-åringar som under vintern spelat i den kända turneringen.
En av dem är Moa Hjärn som spelar i Brommapojkarna när hon inte är ytterback i Stockholms distriktslag F16. Hjärn styr det defensiva spelet från sin ytterbacksposition. Läser av motståndarna gång på gång, pressar dem ut mot kanten och vinner allt som oftast ett inkast. Vi börjar vårt samtal med att diskutera varför Cup Kommunal och distriktslaget är viktigt för hennes utveckling.
− Det betyder jättemycket att bli utvald, att vara en av dem som får vara med i truppen och får chansen att visa vad man går för. Det är jättehärligt. Det är jättebra tränare, vi får mycket tips och så. Det är lite mer individuellt snack som jag tror utvecklar mig mycket, säger Hjärn och berättar att en av de saker hon fått med sig från dessa samlingar är att hon måste bli snabbare. Då har hon tagit med sig den vetskapen till sitt klubblag, gnuggat snabbhet och återvänt till distriktslaget som en snabbare fotbollsspelare.
Hjärn har spelat fotboll i drygt elva år. Alla år har hon spenderat i den nyblivna Elitettanklubben Brommapojkarna. Ett tag fanns det andra sporter som upptog hennes intresse och tid, idag är det bara fotboll som gäller.
− Jag började när jag var fem och sen har jag bara känt att ”det är det här jag vill göra”. Jag har spelat bandy och hållit på med friidrott också. Fotbollen var det som gick bäst, jag känner mig trygg på plan och det känns nästan som ett andra hem, säger hon och skrattar lite åt att det kanske låter töntigt – men vad ska hon göra? Det är ju så det känns. Fotbollen är ett andra hem där hon trivs som fisken i vattnet. Det är inte sista gången under intervjun som hon påpekar att något kanske låter larvigt men struntar i det, hon kör på.
När vi frågar om förebild kommer svaret snabbt:
-Pappa. Han har stöttat, hjälpt till och alltid funnits där.
Det är först när vi ber henne peka ut någon spelare hon försöker lära av som hon väljer en hårfager spansk mittback. Herrspelaren Carlos Pyuol.
− Puyol. Han är stark och kör bara all in.
Så försöker hon själv spela. Hon har styrkan och en blick för spelet.
Bytte klubb för utvecklingens skull
Men nu lämnar vi Hjärn för en stund. En annan av de spelare vi pratar med är Alice Jonsson. Hon är uppvuxen i Eskilstuna och bytte under förra året Triangelns IK mot den numera damallsvenska föreningen i blåvit-randiga tröjor. I Eskilstuna finns idag flertalet internationella backar som hjälper henne att utvecklas. Jonssons distriktstränare berättar att Uniteds mittback Louise Quinn var i Stockholm dagen innan och passade på att se deras match mot Uppland, och att han kunde se på Jonsson hur hon växte av det.
− Jag kan lära mig massor av dem. Våra nuvarande mittbackar Barsley och Quinn, under fjolåret lärde jag mig jättemycket av dem. De har varit viktiga för mig. Så jag kan tänka mig att jag kan lära mig mycket av Thunebro och Svensson också, säger Jonsson själv när vi frågar om spelarna i hennes vardag i klubblaget.
Jonsson berättar att hon konsumerar väldigt mycket fotboll och försöker lära sig av andra än hennes lagkamrater. Ett exempel är Tiago Silva, mittback i Paris Saint Germani och Brasiliens herrlandslag.
– Jag tittar mycket på fotboll och bara att se hur elitspelare är, hur de rör sig på planen och hur de beter sig – det lär jag mig jättemycket av.
Kompisar utanför plan men motståndare när matchen börjar
En sak vi undrar över är hur det är att komma till ett distriktslag och bilda ett nytt lag med spelare man i normala fall ställs emot i klubbsammanhang? Är det svårt att bilda en grupp och hur blir det sedan när man möts i klubblagen igen? Är man kompisar då och påverkar det i sådana fall ens inställning på planen. Både Hjärn och Jonsson ger oss liknade svar på våra frågor.
− Nu har vi ju varit i våra respektive distriktslag i något år och i början var det lite skumt att spela ihop med de som man tidigare sett som rivaler och som man plötsligt ska vara glad och hänga med.. Men nu har vi blivit ett jättetajt gäng så det är bara roligt att åka i väg med dem.
− Sen är det kul när vi möts i klubblagen igen. När vi ses så hälsar vi, kramas och tjoar och timmar – ja du vet. Man är kompisar. Men när man väl är på plan, då är man inte kompisar längre, säger Hjärn och Jonsson är inne på samma spår. Kompisar utanför planen, motståndare när matcherna har börjat.
− Utanför plan så blir man kompisar. Om man möter varandra då är det ju fajt, men sen efter matchen är man vänner.
När distriktslagen är iväg på läger som dessa blir det, om man ska tro dessa spelare, mycket chill, snack och sammansvetsning. Gruppen svetsas samman utanför träningar och matcher.
− Vi brukar ta det lugnt, snacka, vila, prata – det är bra för lagsammanhållningen tror jag. Säger Alice Jonsson och lyfter fram ledaregenskaperna som en av de viktigaste sakerna hon utvecklar mest under dessa läger och turneringar.
− Jag utvecklar mina ledaregenskaper, och det är viktigt för mig som fotbollsspelare. Sen är Cup Kommunal bra också, det ger också en bra bild när vi möter Stockholm och Uppland som är två av de bästa distrikten. Då får man mäta sig mot spelarna där.
Både Hjärn och Jonsson siktar mot toppen. De vill bli så bra som de kan och satsar hårt för att nå sina drömmar, att spela fotboll på elitnivå. Gemensamt för de båda, förutom deras ålder och att båda är försvarsspelare, är att de endast håller på med fotboll. Visst har de testat andra sporter. Men de har också valt bort allt förutom just fotbollen.
− När jag var liten spelade jag handboll. Eskilstuna är ju en handbollsstad, så det är inte så konstigt kanske att jag har spelat handboll. Men sen valde jag fotbollen. Det har alltid varit mitt största intresse, berättar Jonsson och när vi ber henne att berätta vad det är som är så speciellt med fotbollen blir hon tyst i några sekunder. Det är svårt att förklara, det bara är så – men hon gör ett försök ändå.
− Det är en charmig sport, det är inte alltid det bästa laget som vinner. Som fotbollsspelare krävs det mycket, och spelet är varierat, säger hon.
Närmare svaret än så kommer vi inte. Men både Hjärn och Jonsson brinner för fotbollen och vill slå sig fram på det gröna gräset. I distriktslaget såväl som i deras klubblag.
Fotnot:
Moa Hjärn som spelar för Stockholms distriktslag är klara för final.
Alice Jonssons Södermanland åkte i januari ut i det sista gruppspelet.