Linnéa är numera 27 år gammal och befinner sig egentligen i den bästa spelaråldern, ändå har hon valt att vara tränare. Omställningen måste vara ganska stor även om det är bara några få meter från innanför till utanför fotbollsplanen. Var det tufft?
– Det har självklart varit en omställning och mycket mer att göra än jag trodde, medger Linnéa Liljegärd.
– Planeringar av träningar tar sin tid men det var jag förberedd på. Fast det är så mycket annat som tar oerhört mycket tid som jag inte riktigt tänkt eller räknat med. Det ska bokas träningstider, matcher, ringa domare och ringas till spelare och sitta i möten var och varannan vecka. Ibland känns det som man är allt från vaktmästare till tränare. Så det har helt klart varit en omställning från att vara spelare och kunna komma 30 min innan träningen startar, byta om och sedan träna, duscha och åka hem och kunna släppa allt. Som tränare jobbar du verkligen 24 timmar om dygnet varje dag, varje vecka!
Det låter som om spelarrollen är mycket enklare och att föredra, men Liljegärd har även spelat en del för sitt Bergslagen. Hon har dock fortfarande ont i foten.
– Jag har spelat en hel del, speciellt på hösten förra året, berättar hon.
– På våren blev det enbart några kortare inhopp i slutet av matcherna men på hösten blev det allt mer och fler starter. Tyvärr har jag fortfarande ont i min fot och det märks när jag tränar och spelar mer. Så vi får se hur det blir i år då det krävs att jag tränar mer för att kunna hålla den nivån som division1 kräver. Precis som jag hade de sista åren under min aktiva karriär så känner jag ingen smärta under själva träningarna/matcherna utan smärtan kommer på kvällarna. Vi får se hur mycket spel det blir i år helt enkelt!
Drömmar är viktigt inom idrotten. Ibland ska man sätta sig de allra högsta målen, något långsiktigt att sträva efter. Dream big, som fd Tyresövärldsstjärnan Vero Boquete brukar säga. Vad drömmer Linnéa Liljegärd om?
–Drömmar är i min värld något att sträva efter men ofta inte helt realistiska. Så min dröm hade givetvis varit att få träna landslaget. Men ett mer realistiskt mål är att en dag få träna ett damallsvenskt lag. Jag känner däremot ingen brådska. Jag fyller 28 år i år och känner att jag har lång tid på mig att utvecklas och samla på mig så mycket erfarenhet jag bara kan på vägen, sen får vi se hur långt det räcker. Jag har en känsla av att man aldrig blir färdigutvecklad som tränare. Man får ständigt nya idéer, olika trupper och annat som ändrar och påverkar ens förutsättningar och mål. Jag trivs väldigt bra där jag är nu och känner att jag utvecklas varje vecka, vi får hoppas att den utvecklingskurvan fortsätter åt det hållet och att jag får chansen i de högre divisionerna en dag.
Det svåra med att vara tränare kan ju vara att man inte kan göra så hemskt mycket mer när matchen har börjat. Man har sett tränare i Damallsvenskan som sitter lugnt och nästan stoiskt på bänken under 90 minuter medan andra har svårt att inte vara med och ibland hamnar på läktaren på grund av alltför aktivt ”deltagande”. Vad gör du under en match?
– Det där varierar faktiskt lite beroende på hur matcherna ser ut. Jag har svårt att sitta still på bänken dock, medger Linnéa.
– Jag står oftast upp, det känns som jag är mer inne i matchen då. Sen är jag inte den mest skrikande tränaren utan väljer mer mina instruktioner. Min erfarenhet säger att det är viktigare för tjejer att få höra när det gör bra saker än att påpeka misstagen som det oftast är väldigt medvetna om. Om det är ett mål, en fin spelvändning eller en vältajmad brytning spelar ingen roll, då ropar jag väldigt ofta. Med misstag och instruktioner försöker jag välja min ord noggrannare.
Åldersskillnaden mellan dig och dina spelare är inte stor. Behöver man som tränare ha lite avstånd till spelarna eller kan man fortfarande vara en i gänget? Vad tycker du och hur löser du detta?
– Till en början höll jag en stor distans. Dels för att tjejerna skulle få respekt för mig och se mig som tränare och inte en polare men även för att jag skulle ha tid att bilda mig en ordentlig uppfattning av dem som spelare och inte ta ut lag på vad jag tycker om dem som personer. Med tiden har jag kunnat släppa på det allt mer och nu har jag inga problem att vara både tränare och ”kompis” med dem. Jag känner att jag kan se skillnad på fotboll och privat och jag känner att spelarna har respekt för mig på träningar och matcher även om jag kan umgås med dem någon gång ibland.
Har ditt sätt att titta på en fotbollsmatch förändrats genom din nya roll? Jag menar alltså även när man tittar på t.ex. Bayern München – Olympiakos på TV. Skriver du upp iakttagelser som du tycker är intressant och tror dig kunna använda?
–Jag får nog säga att det inte har förändras. Jag har alltid varit en person som analyserat matcher och inte bara slökollat matcher, berättar Linnéa som väldigt tidigt har börjat med att utbilda sig som tränare.
– Jag vet att min storebror sa till mig en gång för några år sedan ”kan vi inte bara njuta av att kolla på denna matchen och inte analysera sönder den?” Så det är något jag alltid gjort.
Har du som tränare nu andra förebilder än som spelare och vilka är resp. var dessa?
– Jag har haft många genom åren. Som ung var mina stora idoler Dennis Bergkamp och Jürgen Klinsmann och under 94 givetvis även Thomas Brolin, haha!, säger Linnéa Liljegärd som alltså var sex år gammal när Brolin & Co. Grävde guld i USA.
– Sedan började jag kolla mer damfotboll och då var Hanna Ljungberg min stora förebild och någon jag såg upp till. Nu som tränare tror jag att jag plockat med mig mycket av mina egna tidigare tränare och försökt sätta ihop det till något bra. Den stora inspirationskällan är ändå Torbjörn Nilsson. Jag gillade verkligen honom i Kopparberg/Göteborg. Jag gillade hur prestigelös han var och gav oss spelare mycket eget ansvar. Han tillät oss att vara kreativa och hitta egna lösningar. Han gjorde oss alla till små tränare kan man säga och jag tror inte att det är en slump att flera av oss som var där då är riktiga tränare idag. Så Torbjörn har betytt mycket för mig och någon jag plockat mycket av min ledarstil ifrån. Jag gillade även ”Beta” i Kristianstad. Hur väl förberedd hon alltid var och att det kändes som att varje övning på träningarna var väl genomtänkt och hade ett syfte inför matcherna. Så ska jag nämna två stycken säger jag de två.
Men Linnéa Liljegärd har andra talanger också. När hon flyttade till en liten stad direkt utanför Moskva och spelade för ryska elitklubben Rossiyanka skrev hon en blogg och undertecknad kommer mycket väl ihåg hennes rentav suveräna inlägg om en promenad i staden och den märkliga tiden hon fick tillbringa i ett ryskt sjukhus efter hon svimmade i en ortodox kyrka. Din blogg var alldeles utmärkt! Skriver du fortfarande och har du några ambitioner med detta?
–Tack så jättemycket! Kul att du gillade det, svarar hon.
–Jag tycker att det är extremt roligt att skriva och jag har en liten dröm att någon dag få skriva mer offentligt, kanske för någon tidning. En stor dröm är att en dag få skriva en egen bok, jag vet bara inte vad boken ska handla om än, haha. Idag skriver jag tyvärr ingenting men jag saknar det
Till sist om Bergdalens IK och satsningen där. Vilka förväntningar finns det inför säsongen i division 1?
–Det har gått väldigt fort för Bergdalen de senaste åren. 2014 låg laget i div3 och nu 2016 är det dags för först året någonsin i division 1 något som givetvis är en stor omställning inte bara för tjejerna utan för hela föreningen. Vi försöker jobba långsiktigt och bygga upp ungdomssidan och damverksamheten på ett så proffsigt sätt vi bara kan efter våra förutsättningar. Klubbens mål inför förra året var att inom 3 år bli ett etablerat division1 lag. Nu har det gått lite fortare än vi räknat med. Vi är nu nykomlingar i division1 och kan långt ifrån räkna med att göra som vi gjorde förra året, att som nykomlingar vinna serien. Vårt mål i år blir att etablera oss i serien och vara ett bra val för tjejer i Borås som vill satsa på sin fotboll
Damfotboll.com kommer att ha lite extra koll på hur det går för Bergdalens IK i år.
