Eftersom undertecknad till stor del var ansvarig kan jag berätta bakgrunden.
Jag hade fått i uppdrag som sportmedarbetare på tidningen Arbetet i Malmö att administrera en och sedermera flera fotbollsserier för damlag som tidningen startat året före. Det hade väckt uppmärksamhet på andra sidan Öresund där man hade några års försprång i denna nya sport. Det kom inbjudningar från klubbar i Köpenhamns-området som via mig slussades vidare till IFK Malmö, som hade tagit täten i Skåne – tillsammans med Eslövs IK, båda med framstående handbollslag på damsidan. Efter några jämna träningsmatcher på klubbnivå ansåg ledare i Danmark svenskorna vara värdiga motståndare till det egna damlandslaget.
Internationellt utbyte om så bara över Öresund fick inte företas utan sanktion från Skånes Fotbollförbund, inte minst av försäkringsskäl och att match skulle spelas enligt regelboken.
Vårt damlag skulle presenteras som ett förstärkt Skåne-lag, absolut inte landslag.
Förstärkningarna var inte vilka som helst utan hämtade från Öxabäck.
Väl ilandsstigna i Danmark kunde vi inte göra något åt att arrangörerna i reklamen kallade matchen landskamp mellan Danmark och Sverige. De hade till och med inforskaffat spelardräkter i gult och blått till gästerna.
Där gick emellertid gränsen för oss. Kompromissen blev Eslövs IK:s svarta handbollströjor samt de danska blå byxorna.
Matchen slutade 2-1 till danskorna efter ett segermål på övertid (begreppet tilläggstid var inte uppfunnet) och endast domaren visste när det var dags att blåsa slutsignal. Vi spelade 2 x 35 minuter i de skånska serierna och sista målet gjordes efter drygt 40.
Jag extemporerade in (läste utan skrivet manus) text till Arbetet om vårt ”förstärkta Skåne-lags” prestation att spela jämnt med Danmarks damlandslag.
I danska tidningar som några dagar senare nådde klassiska Idrottsbladet Sverige var det förstärkta Skåne-laget upphöjt till landslag. Att besegra Sverige i fotboll har alltid varit något speciellt i Danmark och stoltheten var inte att ta fel på. Men nu hände något. Idrottsbladet höjde tonläget till den grad att Svenska Fotbollförbundet för att dämpa debatten bestämde att tillsätta en utredning om damfotbollens vara (eller icke vara?) i Sverige. Jag utsågs, Gun Ahl från Stockholms fotbollförbund, Kerstin Rosén RF, och några andra jag inte minns, allt under ordförandeskap av SvFFs generalsekreterare Arne Ahlström.
En inventering om damfotbollens utbredning i landets distrikt gjordes. Eftersom anden släppts ur flaskan lät den sig inte återförpassas dit. SvFF fann att distrikten om ett par år skulle ta över damfotbollsverksamheten från ”privata aktörer”.
1973 fick Sverige sitt första officiella damlandslag. Det hade förmodligen dröjt längre utan det ”privata” initiativet.
Bilden från Idrottsbladet, övre raden fr v Ann-Christin Sjögren, Trelleborgs FF, May Gunnarsson, Öxabäck, Agneta Franz, Eslövs IK, Maj Svenonius, IFK Malmö, Gunilla Thörnblom, IFK Malmö, Ulla-May Lundahl, Eslövs IK, Ebba Andersson, Öxabäck, Ann-Kristine Lindkvist, Öxabäck.
Främre raden fr v: Berit Thunman, IFK Malmö. Carin Nilsson, Eslövs IK. Ulla Persson, Eslövs IK, Lola Andersson, Öxabäck, Lena Smith, Öxabäck.
