Sakta men säkert segar sig Hanna Ljungberg tillbaka i matchform.
Skadan, en muskelbristning i låret, är stort sett läkt.
-Ja, men det gäller att inte stressa utan att ta det lugnt så jag inte slår upp det igen, säger Hanna.
Men du är inte fri från smärta om jag förstår dig rätt?
-Nej, inte helt. Det är en sena i ett muskelfäste högt upp i sätesmuskeln som gör sig påmind. Den är fortfarande ganska spänd men det börjar ge mig sig. Det här har jag haft problem med förut så jag vet hur jag ska hantera det.
Du höll dig annars hel under försäsongen och hann spela två matcher i Damallsvenskan innan skadan satte stopp.
-Det stämmer men jag har ändå haft otur och missat de viktiga matcherna i både semifinalen och finalen av Womens Cup med Umeå.
Hur var det att sitta på bänken och titta på när ni spelade finalen mot Frankfurt?
-Det var inte roligt. Det är nästan jobbigare än att själv vara på plan.
Hur nära är du att komma igång och själv spela igen?
-Tja det beror på vad du menar med nära. Jag har börjat köra korta pass med boll och är med när tjejerna värmer upp. På så sätt kan man säga att det närmar det sig och du ska veta att jag längtar efter att få vara med igen, säger Hanna i telefon.
