Jonas Helin: Hur förhåller sig ledarna i det svenska tjejlandslagen till det vi förr kallade ”lirare”? Vill börja med att poängtera att det för mig, i egenskap av ”fotbollsförälder”, inte finns någon personlig vinning i att framföra min åsikt om svensk landslagsfotboll på tjejsidan. Då jag har haft en dotter som konkurrerat om en plats i dessa lag har jag som förälder valt att försöka hålla så låg profil som möjligt. Nu, när min dotter lämnar de yngre landslagen bakom sig, är det lättare att dela med sig av en del åsikter, erfarenheter och även frågor som jag velat ställa. Min fobolls- och genusfilosofi bygger självfallet på mina egna teorier snarare än någon form av empirisk studie. Jag säger inte att jag sitter på sanningen, utan vill väcka en tanke hos berörda parter vad gäller tjejernas ungdomslandslag.
Det första jag kommer att tänka på är att den genusproblematik som jag anser råder på samhällsnivå manifesteras inom landslagsfotbollen. Detta gäller inte själva satsningen av resurser på tjej – kontra pojklandslag som jag anser att förbundet sköter väldigt bra. Jag anser att problematiken är omgivningens förhållningssätt till jantelagen och att våra fotbollstjejer drabbas i en högre utsträckning än killarna. Jag skönjer en linje i att du som tjej inom fotbollen inte ska tro ”att du är något” och inte sticka ut i onödan. Du skall rätta in dig i ledet och uppträda lågmält. Fram tills i dag har alla de FK-damer jag fått studera från sidan väckt just den känslan hos mig, samtidigt som de har känts väldigt engagerade och seriösa så har de, vad jag tror, på ett omedvetet plan varit delaktiga i att odla detta förlegade förhållningssätt. Kan det vara så att en kombination av gamla könsroller, tilltron till den svenska modellen och skillnaden i mängd av invandrarfödda spelare på tjej- och killsidan, skapar olika förutsättningar för flickor kontra pojkar i ett landslag?
Lilie Persson: Du har rätt i att våra förbundskaptener är seriösa och engagerade, lägg till att de har stor erfarenhet av sitt arbete med att utbilda fotbollsungdomar så tror jag du förstår att man knappast skulle ha förhållningssättet att, som du beskriver, odla ett förlegat förhållningssätt, eller att inte vilja ha med spelare som sticker ut.
Vi är noga med att behandla varje spelare som den egna individ de är och försöker att ge alla som vi kommer i kontakt med på landslagsnivå de verktyg som vi tror att de behöver för att utvecklas och bli så bra som möjligt. I sista ändan är det individen själv som avgör. Att vara eller bli elitspelare kräver en långsiktig planering där spelarens egna beslut, varje dag, är avgörande. Det finns i dagens landslag, från flickor 15 upp till damlandslaget, en mängd spelare och alla är långt ifrån lika i sin personlighet, så att säga att alla skulle rätta in sig i ledet, skulle vara att stänga ute spelare. I ett lag, landslag eller klubblag, måste det finnas en bra mix, det tror jag alla förstår. Idag finns tjejer med invandrarbakgrund i stort sett i samtliga våra landslag och flera har genom åren passerat i våra ungdomslandslag.
Jonas Helin: Ett exempel jag fick följa på nära håll var Katti Petrous. Katti tillhörde ett gäng 93-94or i Stockholm som runt 14- års ålder var galet bra. Jag pekar då på den fotbollsplan som bl.a. bevistades av spelare som Malin Diaz, U23, Petra Andersson, U23, och Irma Helin, inhopp U23. På denna plan var Katti, i mina ögon, den största talangen, som med sina gudabenådade fötter och kaxiga förhållningsätt till fotbollen hade egenskaper som gjorde henne till en mycket spännande spelare. Att Katti runt 15- års ålder inte var given i flicklandslaget och kommande år inte ens aktuell ansåg jag vara väldigt förvånande. Vad berodde då detta på? Visst, vid någon uttagning till läger eller landskamp var hon skadad, men långt ifrån alltid. Blev hon utesluten på grund av att hon inte passade in i den modell som jag beskriver och ställer mig frågande till enligt ovan?
Lilie Persson: Nej, vi utesluter ingen för att man inte passar in i ”någon modell”, dock har vi från start en Spelarutbildningsplan från F15-Damlandslag som vi följer och försöker medvetandegöra spelare och tränare om. Vårt arbete börjar med elitflicklägret när man är 15 år, därifrån plockas c:a 40 spelare ut som sedan följs av 24 spelarutbildare ute i landet. Spelarutbildaren tillsammans med spelaren sätter upp en utvecklingsplan. Spelarutbildaren följer spelaren och har kommunikation med förbundskaptenen fram till att spelaren fyller 19 år. Om spelaren tillhör/börjar i en allsvensk förening är det dock den allsvenska tränaren/klubbens ”talangansvariga” som tar över detta ansvar för spelaren.
Jonas Helin: Det var först när min egen dotter något år senare hade åldern inne för flicklandslaget som jag började kunna skönja ett visst mönster. Vid den här tiden var min dotter som bäst i förhållande till andra spelare i samma ålder. Som 14-åring spelade hon en träningsmatch för Djurgårdens damlag mot Kinas damlandslag, men fick samtidigt knappt plats i F15-landslaget som skulle träningsspela mot Norges flickor. Så där fortgick det. Ett ständigt slit med att försöka tänka positivt trots bänken eller till och med utanför truppen, att hålla bort den tveksamhet som smög sig på. Tankar om att en mot en, passning till rätt adress, spelförståelse och den extra kryddan av att ha en teknik som skapade förutsättningar för det där lilla extra alltid stod sig slätt mot en löpstark slitvarg.
Visst, jag har sett, inte minst hos Irma, hur unga spelare inte räcker till i hög seniorfotboll på grund ut av att de är för svaga rent fysiskt. Dock hävdar jag, att vem som helst som vill förbättra sin fysik kan göra det när detta är aktuellt medan vem som helst kan inte bli en bra fotbollspelare. Alla vet att vi lägger grunden för detta som unga. Ofta långt innan vi pratar någon form av landslag skapar vi våra framtida förutsättningar. Men då, när det är dags att ta in tjejerna i den första truppen, så väljer man att spela den mindre tekniskt begåvade. Man satsar och försöker göra fotbollspelare av dem, vars starkaste sida är att kämpa och slita, i stället för att prioritera utvecklingen hos de bollbegåvade.
Lilie Persson: Att säga att vi generellt skulle välja bara löpstarka men mindre bollbegåvade spelare till våra landslag vore att trycka ner en hel del spelare i skorna. När vi väljer ut spelare till Tipselitlistan (c:a 40 spelare i respekive åldersgrupp 16-19 år) så tittar vi på fyra kriterier; Teknik, speluppfattning/spelförståelse, fysik och psykologi. Att komma ut och spela internationellt kräver en hel del av spelaren även om de är yngre och i början av en landslagskarriär. Vi arbetar hela tiden med att medvetandegöra dessa 40 spelare som finns på vår Tipselitlista om kravnivån utifrån vår Spelarutbildningsplan. Det tar tid att utveckla den fysiska förmågan för att kunna prestera under lång tid precis som det tar lång tid att utveckla de andra tre bitarna teknik, speluppfattning och psykisk förmåga i ett internationellt tempo. Därför är vår Spelarutbildningsplan nivåanpassad.
Så att som du säger, ”att vem som helst som vill förbättra sin fysik, kan göra det när detta är aktuellt”, är ett resonemang som inte håller enligt mitt sätt att se det. Inte minst tror jag att många unga tjejer märker att det tar tid att ta slå sig in i A-laget på elitnivå idag då temposkillnad och fysik är stor. När vi sen ska spela landskamp behövs så klart en mix av spelare som presterar bra tillsammans, precis som i ett klubblag.
Jonas Helin: Varför är i dag Petra Andersson och Malin Diaz ganska självklara i U23? Min övertygelse är att de hade en bra teknik redan som unga och har du bara tålamodet och viljan så kommer den individuella skickligheten att vara avgörande i längden. Hur kommer det sig att så många av de stora och starka löptjejerna i landslagen som ofta valdes till det centrala mittfältet före Irma, inte spelar på en högre nivå idag? Antagligen för att kunskap slår slit. Du kan aldrig ersätta en dålig bollmottagning eller en felslagen passning med att du springer mest på plan. Det håller inte i längden.
Jag är säker på att dessa FK-damer tycker att de lägger stor vikt vid den individuella skickligheten. De har så klart en subjektiv uppfattning, precis som jag har min. Det jag efterlyser är att procenten ”lirare” ska öka, så att framtida spelare som Katti Petrous inte hamnar utanför truppen, spelare som kan bidra till ett framtida spelskickligare landslag. Visst, våra förbundskaptener på damsidan leverererar fina resultat men det anser jag att vårt land ska göra! Ser man till antalet utövare och deras förutsättningar så bör Sverige vara en stornation när det kommer till damfotboll. På herrsidan är Uruguay alltid att räkna med trots att de endast har 3,3 miljoner invånare. Ingen kan få mig att tro att det är deras fantastiska fysik som rönt deras framgångar.
Lilie Persson: En del talanger väljer att sluta, en del talanger jobbar hårt för att nå framgång och man ska vara medveten om att för en del tar det längre tid än för andra. De senaste åren har vi sett ”Late Bloomers” som bl a Annica Svensson och Elin Magnusson, debutera i A-landslaget en bit efter att de fyllt 26. Vi tar kontinuerligt ut till våra ungdomslandslagsläger och, ja faktiskt även till A-landslagsläger, spelare som inte nått sin fulla potential ännu. På dessa läger ger vi spelarna förnyad motivation och nya impulser att fortsätta sin elitsatsning. Här blir de medvetna om vad de mera specifikt behöver förbättra för att nå upp till den nivå som krävs på landslagsnivå. Sen är det återigen upp till dem att jobba vidare på hemmaplan i sin klubb, skola och egenträning.
Jonas Helin: Jag tror att Sverige kan bli bättre än vad vi är idag, kanske bli bäst i världen! Men för att bli bäst måste vi ge unga spelare i landslagen större utrymme för individuella prestationer och tillåta en kaxigare framtoning. Man måste våga sig på ett högre tekniskt artisteri och våga spela fotboll med små marginaler. Detta kommer betala sig många gånger om när spelarna blir äldre, när de själva lärt sig av sina misstag och inte hamnat på bänken för dessa. Inget är så hämmande för en ung spelare som direktiven att spela enkelt. Att spela förståndigt är en naturlig utveckling i förhållande till ålder och nivå, men påskynda inte en utveckling som marginaliserar spelarnas framtida förutsättningar att lösa utmananingar.
Jag hoppas att landslagen kommer ligga i framkant när det gäller att få spelarna att förstå vikten av teknik och hur viktigt det är att våga.
Jag hoppas att landslagsledningarna ledda av Marika Domanski Lyfors beslutar hur högt taket ska vara i svenska tjejlandslagen – då vet vi, om hon, en framtida Ibrahimović, har höjd nog att växa!
Lilie Persson: Jonas, tack för ditt engagemang!!! Det är bra med debatt, det är alltid uppfriskande! Avslutningsvis Zlatan ska jämföras med Zlatan och Schelin ska jämföras med Schelin. Dvs varje spelare är unik! Vi syns på läktaren till våren!
