– Man kan inte ensidigt säga att dagens spelare är bättre tränade än för några år sedan. Anders Johansson tillsammans med Djurgården Damfotbolls sportchef Mikael Söderman sammanfattar sina intryck i en krönika på hemsidan.
– Vi får passa oss så vi inte blir ansedda som gnälliga och negativa – för det brukar man bli när man tycker till om damfotboll och inte bara är positiv. Den utgångspunkten ogillar vi, för vår verksamhet måste tåla både ris och ros, annars blir vi inte bättre. Något som vi i vår ledargärning i alla fall hela tiden jobbar för. Då måste det finnas utrymme för att tycka olika, skiver de.
– Efter en tids distans från damfotbollen kom till exempel jag (Anders Johansson) tillbaka inför säsongen 2008. Min åsikt var då att man i många delar hade en sämre fys än jag upplevde under mina tidigare år, en åsikt jag framförde. Något jag nästan blev lynchad för av förbundsrepresentanter, bara för att jag tyckte något.
Anders Johansson och Mikael Söderman frågar sig varför knappt ordinarie spelare i sina klubbar ger framgångsrika flicklandslag. Är det ett utslag av att vår liga idag består av så många fler kvalificerade spelare än förr, har Damallsvenskan blivit bättre?
– Ja, på vissa punkter tycker vi det. 2009 spelar man med ett högre tempo. Kanske att man lurar sig lite av att så många matcher idag spelas på konstgräs, men vår uppfattning är nog ändå att speltempot är högre och bättre. Vi upplever också att många fler spelare är bekväma med bollen, något som skapar bättre matchrytm. Det blir inte lika många sparka-och-spring-situationer. Spelet har också blivit större, främst tack vare att tillslagen har utvecklats. Långa crossbollar, rejäla djupledspassningar – lagen utnyttjar större del av spelplanen helt enkelt.Sedan kan man inte heller blunda för de många internationella spelarna som bidragit med kvalitet.På plussidan hamnar också individuella färdigheter.
På minusidan listar Anders Johansson och Mikael Söderman speluppfattning, förmågan att tillsammans lösa problem både i anfall och försvar, damfotbollens oförmåga att såväl i den elitförberedande- som i elitverksamheten utveckla spelarna till att bättre utöva sin profession.
På minussidan hamnar även korttidskontrakten med personknutna ersättningar som missgynnar långtsiktigt arbete i klubbarna.
– Underskotten rusar men stora pengar borde vara på väg, centrala och lokala projekt drivs i en allt intensivare frenesi för att få oss att leva upp till den verksamhet vi borde ha, publiken borde komma, media borde intressera sig. Vi är ju så bra. I själva verket borde vi stanna upp. Vi är bra men långt ifrån så bra att allt det där andra är att ta för självklart, avslutar Anders Johansson och Mikael Söderman.
