Linda, som i de två senaste åren spelat i moderklubben Bollstanäs, har rutin med sina tolv säsonger i Damallsvenskan, först i Bälinge, Hammarby och sedan 2001 i Älvsjö och Djurgården/Älvsjö. Där var hon en av de tongivande spelarna när laget tog två SM-tecken och gick till final i UEFA Women’s Cup.
Nu är hon alltså tillbaka i hetluften.
Hur kändes comebacken mot Stattena IF i onsdags då du fick pris som matchens lirare tillsammans med Isabell Hammarbäck i Stattena IF?
– För att vara en premiärmatch tyckte jag att det gick bra. Första halvlek var så där men i andra kändes det bättre, nervositeten hade väl släppt, skrattar Linda.
Du har varit borta ifrån Damallsvenskan i två år då du spelat för Bollstanäs i Norrettan. Nu kan du bedöma skillnaderna, hur stora är dom mellan serierna?
– Visst är det stor temposkillnad mellan Norrettan och Damallsvenskan men det är väl kanske lättare för mig att ta klivet som varit där förut. Jag har mycket rutin att falla tillbaka på och vet att det kostar en hel del svett för att försöka hänga med i toppen.
Har det förändrats lag/spelar-mässigt i Djurgården på de två år du varit borta?
-Ja, ja, det är många nya spelare, framförallt unga spelare. Men dom är bollskickliga och jag tvingas utvecklas på varje träning. Tycker att Anders (Johansson) tagit med sig bra saker från sin tid i herrfotbollen (Malmö FF) som att bli bättre på att våga hålla i bollen. Det kräver mod och bra teknik av oss spelare.
Nu när du är igång finns det något annat mål i sikte än att ta medalj med Djurgården?
– Ja, jag kan väl inte sticka under stol med att det skulle vara roligt att nå 100-strecket i antalet spelade landskamper. Det är inget jag funderar så mycket på, men jag lovar att jag skulle bli mycket lycklig om jag fick ett samtal ifrån förbundskaptenen, för spela i landslaget gör jag gärna, tillägger Linda.
På lördagen möter Djurgården Piteå IF kl 16 på Östermalms ip OBS!
Text: Anette Börjesson
