Marta, Marta. En spelare många snackar om. Av flera orsaker. Marta, en fantastisk spelare och bollkonstnär. En lirare, en världsspelare. Men också en spelare med kort temperament, en spelare som gestikulerar och en spelare som dragit på sig en del onödiga kort genom karriären. Den utvisning Marta drog på sig under träningsturneringen Norrporten cup får klassas som en av de mest onödiga hittills.
Men samtidigt som jag står där vid planen och ser Marta få det röda kort hon de facto förtjänar i matchen mot Piteå kan jag inte låta bli att tänka att det finns två sidor av alla mynt.
Marta är en spelare med temperament och när hon passerar gränsen är det givetvis inte okej. Hon måste jobba än hårdare på att kontrollera sitt temperament, för att vara en god förebild för alla tjejer och flickor som spelar boll i världen. Men följer man Marta i några matcher blir man snabbt medveten om hur otroligt hårt många går åt henne på planen. Jag gillar fysiskt spel. Nej, jag älskar tamefan fysiskt spel. Fotboll är en hård sport och skall så vara. Fysiskt, tufft, hårt spel. Då är fotboll som allra vackrast.
Men man måste hålla sig på rätt sida gränsen. Tjuvknep är något annat än fysiskt spel, det är farligt och onödigt. Sparkar mot fötterna istället för bollen, ryck i armar, små knuffar för att få någon ur balans. Nej, det är inte okej. Och det är sådant Marta möter i nästan varje gång hon får bollen. Nästan varje gång Marta har bollen möter hon det, sparkar mot fötter istället för mot boll, små, små knuffar för att få henne ur balans. Inte varje gång, inte varje försvarare tar till dessa knep – men väldigt, väldigt många. Och vissa kanske rycker på axlarna och tänker; äsch, några små sparkar och knuffar måste man väl kunna ta? Nej, när någon siktar på fötterna, hälsenorna och benen – det är inte fysiskt, det är farligt. Det är något som riskerar att skada spelarna. Samma sak är det med de där knuffarna. En spelare som tappar balansen i det läget kan åka på skador. Kontentan blir då att; går man in i en duell med syftet att köra dessa tjuvknep är det liksom samma sak som att medvetet försöka skada någon. Och det kan aldrig vara okej.
En annan sak som hör till detta är ytterst intressant, vi tycks ha olika måttstockar i vårt damfotbollsland. En för Marta och en för alla andra. Det är inte alls ovanligt att tränare, motspelare och publik gnäller på Marta när hon ägnar sig åt sina tjuvknep. Med rätta. Sådant ska nämligen inte förekomma. Det sägs att ”hon fick inte kort för det där för det är Marta, då vågar domarna inte ta det”. Men när de egna laget kör sina tjuvknep mot Marta heter det ”äsch, det är så man måste göra för att stoppa henne”. Inga moraliska dilemman där inte. Allt är bara svart och vitt. Marta är dum när hon gör samma saker som alla gör för att stoppa henne. Nej, för mig rimmar det illa. Vi kan inte köra med två olika måttstockar.
Marta är en fantastisk fotbollsspelare med ett hett temperament. Och hon måste göra allt hon kan för att kontrollera sitt humör. Det kan vi nog alla skriva under på. Men under en träningsturnering i Sundsvall ökar mitt förståelse för Marta något så enormt. Jag har alltid varit kritisk mot Martas humör. Möjligen och troligen har jag varit en av hennes absolut största kritiker, alla kategorier. Jag har hävdat att hon inte kan kallas för världens bästa på grund av det där humöret. Jag har sagt att hennes humör gör henne till en dålig förebild för tjejer och flickor som kickar boll i detta avlånga land. Men i Sundsvall, under en träningsturnering där Marta åker på en berättigad utvisning, förändrades min syn på henne. Jag är, här och nu, beredd att krypa till korset. Jag har nämligen sett den andra sidan av myntet.
Det Marta får utstå under en match är, ja det är inte alltid vackert. Martas gensvar idag var även det allt annat än vacker. Och onödigt. Jag vill påpeka det. Hur Marta tog tag i Piteåspelaren och skakade om henne, nej det var fasen inte vackert. Inte heller okej, eller försvarbart. Och sådant måste givetvis jobba bort. För det är inte okej. Det vet Marta säkerligen, om inte annat lär hon få höra det av lagkamrater och ledare i Tyresö.
Men. Den där tekniska, gudabenådade, hetlevrade fotbollsspelaren från Brasilien får utstå mer än alla andra spelare i damallsvenskan, mycket mer. Tjuvknep, sparkar mot fötterna istället för bollen, små, små knuffar för att få henne ur balans. Och jag kan inte tycka att det är okej. Jag kan inte tycka att det är schysst. Och tyvärr, så länge motståndarna lyckas kommer de att fortsätta.
Men det kanske är dags att förstå att även om Marta är en hetlevrad spelare som behöver jobba med sitt humör finns det alltid två sidor av samma mynt. Och tydligen finns det även två olika måttstockar att mäta spelare utifrån. En för Marta, och en för alla andra.
