Det är vanlig vardag i Wolfsburg men att VM pågår märks på en del håll. I samma stund som den norska spelarbussen lämnar hotellet för vidare färd mot den sista gruppspelsmatchen på annan ort håller TV-bolaget ESPN på att bygga studio för direktsändning från torget utanför järnvägsstationen.
Givetvis finns mediajätten med stor genomslagskraft också med när laget de är satta att bevaka, ”Stars and Stripes” kallar till pressträff på nationaldagen.
Men de är långt ifrån ensamma, spelarna och inte minst förbundskapten Pia Sundhage har en intensiv frågestund med media.
– ESPN pratar jag med tre gånger om dan. Sen har vi tre tidningar, de är imponerade över att det är så bra mediabevakning här, konstaterar hon när damfotboll.coms utsände sätter sig ner på en ledig stol i konferensrummet.
Intervjuer är en del av schemat under ett världsmästerskap och de amerikanska spelarna klagar inte. Det är inte bara på plan som de är till sin fördel.
– De är exceptionellt duktiga tycker jag på att uttrycka bra saker, det som handlar om laget eller om damfotboll generellt.
Med andra ord är spelarna goda representanter för sin sport i ett land där man måste sälja in sig själv för att synas. Givetvis har framgångarna, tre OS-guld och två VM-guld betytt mycket för att hålla intresset uppe.
För USA:s inledande matcher i VM i Tyskland talar rapporterna om ett TV-tittarintresse som överskrider det för tennisens Wimbledon.
– Lyssnar man på Mia Hamm och Kristine Lilly när de pratar om gamla goda tider och vad de gjort för damfotbollen i USA. Jag brukar tjuvlyssna på Abby Wambach, hon är också helt suverän. För det första har de ett språk, tar till stora ord och lägger nästan orden i mun på journalister på ett för mig positivt sätt, säger Pia Sundhage som själv gärna pratar fotboll.
Den svenska succétränaren är också van att gå egna vägar och står för sina åsikter.
Till exempel om hur hon ägnar det här tränaruppdraget till att göra amerikanska landslaget till ett mer spelande lag.
– Jag är den enda i USA som säger att tiden är förbi att spela som man gjorde 1991: 3-4-3, spela bollen bollen brett och gå en-mot-en, slå en lång passning och gå en-mot-en och så gör du det till ett fysiskt spel. Det är fortfarande ett fysiskt spel och man springer mycket men det är så mycket mer än så, säger hon om en anpassning som varit nödvändig.
– Amerikanarna själva säger att världen har kommit ifatt. Titta bara på Japan, jag var där 2007 och lyssnade på deras program. De sa då att de skulle spela om medalj 2011 men det gjorde de redan 2008 bara genom att vara noggranna i sin spelarutveckling.
Lån från Dennerby
Pia Sundhage har ett gott öga för internationella trender. Men med sin svenska bakgrund har hon också lånat in en tanke från den svenska förbundskaptenen.
– Thomas Dennerby sa bland annat en sak som jag har knyckt från honom: tempo behöver inte alltid bara stegras, man kan ju sänka tempot ibland.
– Det säger jag i väldigt många intervjuer i USA och till spelarna också. Vi försöker hitta övningar där det verkligen krävs att man sänker tempot och sen att man känner att man växlar igen.
USA som aldrig missat medalj i VM kommer har kommit till VM för att ta guld. De första gruppspelsmatcherna har visat en betydligt bättre form än vad som var fallet under upptakten.
Förlusten mot Mexiko i höstas som innebar playoff för att säkra VM-platsen följdes av ytterligare två; Sverige i Kina i januari och även England under våren lyckades att besegra USA som drivs av vinnarvilja och attityd.
Men i matcherna mot Nordkorea och i synnerhet Colombia senast var ordningen återställd, USA skapade mängder av chanser och tog sig ut och in i offensivt straffområde med tydlig adress på passningarna.
Bäst när det gäller som mest
När det gäller som mest gör USA det som bäst. Pia Sundhage ger ett exempel på hur viljan att slå sig in i laget påverkat under VM.
– Vi hade en lång debatt och snack i första matchen om Lauren Cheney skulle spela eller inte. Det var typiskt amerikanskt, på träning har hon bara pushat och pushat och till slut så var vi tvungna att ha in henne i matchen. Inte som forward men som vänster yttermittfältare, hon läser spelet väldigt bra också. Det är ett exempel på hur den här tävlingsattityden hjälpte oss med startelvan, säger hon.
Pia Sundhages nuvarande kontrakt sträcker sig över OS i London nästa år och hon har tidigare förklarat att hon därefter kan tänka sig att ta sig an ett lag i Sverige.
Tiden med ”Stars and Stripes” har lärt henne en del som kan praktiseras på hemmaplan också.
– Den dagen jag lämnar USA kommer jag att stå med en bild av att göra sitt allra bästa, till exempel att ta ut sig. Man ser skillnad med blotta ögat när man spelar fyra-mot-fyra eller fem-mot-fem, i USA vet man att det är konditionsträning och ska smälla. Hur jag ska göra det till svenskt vete fan, men det ska gå på nåt vänster.
– Det andra är att det pratas väldigt mycket, ibland visserligen mycket snack och liten verkstad måste jag erkänna. Men man är angelägen att göra sin röst hörd, det smittar av sig.
Vi lämnar spelarhotellet, prytt med många amerikanska flaggor. Nationaldagen fortsätter med middag och uppsluppna lekar på kvällen. USA är fortsatt att räkna med i världsfotbollen, en obestämbar känsla är att fyrverkerierna som saknades i firandet har skjutits upp till matchen mot Sverige på onsdag.
