Det är lagkapten Ebba Andersson, då i Öxabäcks IF samt Thorsten Frennstedt, då sportjournalist på Arbetet i Malmö och sedan många år medarbetare på damfotboll.com.
Ja du, Ebba, vad minns du av den dagen i Mariehamns idrottspark på Åland?
– Att stå som lagkapten i landslagsdress och lyssna till nationalsångerna är något jag aldrig kommer att glömma.
Och matchen?
– Det blev ju 0-0. Så klart var vi väl alla litet nervösa för vi visste ju ingenting om motståndarna. I efterhand har jag kunnat fundera om vad som hade hänt om vi förlorat med ett eller flera mål. Då hade det kanske inte blivit några fler damlandslag.
Jag kan intyga att det fanns tvivel innan det kom så långt att matchen skulle spelas. Eftersom vi i Skåne liksom i Öxabäck hade kommit en bit på vägen med damfotboll fick jag lov att resa till Mariehamn på Åland för att med egna ögon värdera varför inga skånska spelare blivit uttagna. Ett par andra journalister från Stockholms-tidningar var nog mest nyfikna på vad de där bruttorna från Öxabäck var för några. Ja, större var inte pressuppbådet.
– Vi var allt litet oförberedda på uppmärksamheten, erkänner Ebba.
Hur var förberedelserna inför matchen?
– Inget märkvärdigt vad jag kan minnas. Det var bara att gå ut och göra vårt bästa. Christer Molander, då tränare för Hammarbys damlag, stod för de operativa från bänken.
Men det dök upp några andra fotbollshöjdare vid middagen på kvällen?
– Ja herrlandslagets förbundskapten Åby-Ericson, som tyckte vi var duktiga, Svenska Fotbollförbundets ordförande Tore G Brodd och några till.
Ni hade en blivande vice SvFF-ordförande i det första damlandslaget, det kunde väl ingen anat?
– Ja, Susanne Erlandsson som spelade för Halmia blev inbytt.
Jag minns att jag intervjuade Susanne bakom läktaren efteråt för att få en litet lokal anknytning. Arbetet hade läsare även i Halland. Hon blev en av dem i premiärlaget som spelade längst.
Har du varit på Åland fler gånger?
– Ja du med, för året efter mötte vi Finland igen och den gången vann vi med 1-0. Ann Jansson som även var med i premiärelvan gjorde målet. Jag var lagledare för damlandslaget den gången.
Sedan dess har dock ingen av oss varit på Åland. Det har nog ändrat sig en del misstänker jag.
Du satt så klart som klistrad framför TVn under EM-matcherna förra månaden?
– Ja, jag ser mycket fotboll. Sen var jag faktiskt inbjuden till Sveriges match mot Finland i Göteborg och fick mottaga första priset i Idrottens Spel, en fin staty i glas och dessutom 50.000 kronor.
Det var mycket pengar för en pensionär. Vad ska du göra med dem?
– De har inte hamnat på kontot ännu men jag funderar på någon av de närliggande klubbarnas ungdomsavdelningar, säger Ebba som bor i Överlida.
På tal om pengar, det var väl inte så mycket ersättning att spela i damlandslaget 1973?
– Nej, 30 kr i traktamente och 50 i kostnadsersättning, skrattar Ebba.
Och vad tycker du som gammal mittback om Sveriges damlandslag 40 år senare?
– De var värda att vinna mot Tyskland. Det ryckte i foten som att jag ville tänja mig och hjälpa Charlotte Rohlin att peta undan den där bollen det blev mål på.
