– Jag har alla möjligheter att pressa mig i träning och de har kunskapen att ge behandling och rehab om det behövs, säger hon.
Målvakten spelade VM-kvalet ut i landslaget men missade vinterlandskamperna och säsongsfinalen med Kristianstad på grund av höftoperation.
Sedan utsåg hon klubb för sin mästerskapssatsning, månader av uppbyggnad och tävlingstempo som bör vara krångelfria.
– Jag får bra hjälp med att ta hand om min kropp, de är måna om att jag ska vara fräsch till match. De överbelastar mig inte heller, jag har inte en roll där det står och faller med mig, säger hon när intrycken från den nya klubben och landet börjat sjunka in.
Som med alla miljöombyten är en del till det bättre, något kan vara sämre och vissa detaljer är helt enkelt bara annorlunda.
I samtalet med landslagskeepern framgår det hur förtjust hon är med målvaktsträningen.
– Jag visste inte hur målvaktsträningen skulle vara innan jag kom dit, men det har överträffat alla förväntningar, säger hon och fortsätter:
– Det kan handla om vilket tempo man sätter upp, farten på bollen. Ibland kör vi volley och det kommer ett lite dåligt, snett skott. Då blir det istället snack utifrån vad man själv kunde gjort istället. De ber inte om ursäkt för att bollen kommer lite hårt och lite på sidan, det handlar om hur man ska lösa det, utvecklas i de delarna.
Familjeförening är ytterligare en anledning till att Lindahls trivsel ökat på slutet. När hon återvände efter landslagssamlingen i Algarve anlände frun Sabine och sonen Timothy också till lägenheten i Cobham. En nogsamt planerad bostadsadress, samhället sydväst om London hyser Chelseas stora träningsanläggning.
– Vi har varit ifrån varandra nästan två månader, det har varit nackdelen och det tuffa. Men nu vet vi hur det blir, det känns skönt, säger Hedvig Lindahl.
Halvt Algarve efter fingerskada
Vi stannar kvar vid Algarve Cup en stund. Lindahls landslagscomeback som hon lämnade med blandade känslor. Efter en dryg halvtimme i den andra matchen mot Brasilien ledde en spark till ett finger ur led, svullnaden hängde i och Carola Söberg tog över mellan stolparna.
– Det har inte hänt mig tidigare, jag har varit förskonad från fingerskador.
Vilken känsla tar du med dig från turneringen?
– Bortsett från de första tre minuterna mot Tyskland (två baklängesmål, journ. anm.) fick jag en bra känsla och jobbar in det bra. Jag tycker inte att jag gjorde bort mig utan gav bra svar till de som tar ut laget, säger hon och fördjupar sammanfattningen:
– Det var några inlägg mot Tyskland som jag var väldigt nöjd med. De är kanske världens bästa lag på just de situationerna men jag kom ut och dominerade rätt så bra. Sen undrar man alltid över timingfrågorna, hur det ska funka i början med högre tempo.
Sund nervositet från målvakten som fick ta med sig lite rehabträning från samlingen. Premiärpirret känns på allvar, Notts County väntar borta i ligastarten till helgen.
– Jag är redo för spel, tränar för fullt och hoppas förstås att få stå i premiären men det beslutet ligger inte i mina händer.
Andra känslor tog överhanden under VM för fyra år sedan. Sverige vann brons, Hedvig Lindahl fick bära hundhuvudet i semifinalförlusten mot Japan.
– Man är bara mänsklig och när det pratas illa om en tar man gärna åt sig, säger hon.
Har du ett annat förhållningssätt till det som sägs och skrivs nu?
– Lite annan kunskap i bagaget, kanske. Jag vet hur jag ska hantera situationen. Förra VM tog jag bort all information, ville inte ha sms och gick inte in på min privata Facebook. Den strategin funkade för mig i nuet med laget. Samtidigt förstår jag hur det är, jag är målvakt och kommer alltid att få ta skit. Det är bara att acceptera, säger Hedvig Lindahl till sist.
