Hon var med som aktiv redan 1969 och är fortfarande högaktuell inom damfotbollen. Inger Arnesson, 62, är tidigare målvakt/numera ledare och tjänsteman, som njuter av varje dag på Sunnanås kansli eller på golfbanan i Skellefteå. – Bollar har jag alltid älskat och alla människor runt om är livet för mig. Finns det något mera fascinerande än en fotboll? säger Inger. Möt en kvinna som kan svensk damfotboll innan och utan.
Kansliet ligger på legendariska Sörvalla på söder i Skellefteå, som var Sunnanås damlags hemmaborg innan flytten till elitarenan Norrvalla, på norr i Skellefteå.
– Bollar lever sitt eget liv, ungefär som människor. Men vet aldrig var bollar tar vägen och vi får lära oss hantera den. Ungefär som människor. Nej, nu blev jag djup! säger Inger och skrattar.
För henne har livet alltid handlat om motion och idrott. Till att börja i Floby utanför Falköping i Västergötland.
Det fanns inte så mycket annat att göra för Inger på fritiden – än att spela volleyboll.
Floby Volleybollklubb firar 50-årsjubileum 22 september häromåret. I det lilla samhället – under 1960-talet bodde cirka 1 500 personer i tätorten – samlade den nya klubben och den nya sporten många ungdomar.
Och du var reslig och stark redan då, Inger?
– Åtminstone ganska lång. Ingen nackdel i volleyboll .., säger hon.
Spel i Stockholm, seger med tre mål
Sedan tog fotbollen över. I Floby och ett år i Åsarps IF.
– När jag var 18 år blev jag uttagen till Västergötlands landskapslag som skulle spela en match mot Stockholm i Kinna. Vi vann och jag gjorde tre mål, berättar Inger i en intervju med Ola Theander, ledarprofil i Sunnanå på klubbens hemsida, där fakta till denna artikel delvis hämtats från.
Inger tror att det var under den matchen som den legendariska damfotbollsklubben Öxabäck fick upp ögonen för henne.
– Klubben ringde och ville att jag skulle spela med i deras lag i en uppvisningsmatch mot AIK på Råsunda. Det var 10 000 på läktarna och i samband med huvudmatchen fick Ralf Edström ta emot Guldbollen. Det var stort. Och vi vann med 3–1!
Inger blev inbjuden att spela med i flera uppvisningsmatcher i Norrköping och Falkenberg. Vid det senare tillfället fanns bland andra världsspelarna i bordtennis Kjell Johansson och Stellan Bengtsson med i motståndarlaget.
Det ena ledde till det andra och Inger värvades till Öxabäck som 1972 vann Riksmästerskapet, vilket räknas som det första inofficiella svenska mästerskapet.
Premiärlandskamp: Finland på Åland
Första landskampen spelade Inger mot Finland på Åland 1973. Hon åkte även med Öxabäck på turné till England på hösten.
Öxabäck tog hem första officiella SM-guldet samma år och än en gång 1975 och 1978. Hela sin karriär fram till 1997 spelade Inger på mittfältet.1978 blev ett fotbollsår som radikalt förändrade hennes fotbollskarriär.
– Jag hade fått en skada, stukad fot, och hade inte kunnat träna för fullt med laget. Strax innan seriestart kom vår målvakt in på en skola och stack från orten och vi stod därmed utan målis. Tränaren sa åt mig att jag skulle stå i mål. Självklart protesterade jag. Det var ju utespelare som jag var, men hur det var ställde jag mig mellan stolparna och fick ett par veckors träning.
På den vägen är det och första matchen som målvakt kommer Inger aldrig att glömma. Öxabäck hade åkt till Halmstad för att spela mot IS Halmia.
– Vi var ganska överlägsna och jag hade inte så mycket att göra. Men så kom en Halmiaspelare fri mot mig och jag visste inte hur jag skulle göra. På något sätt fick jag tag på bollen men fick samtidigt en spark i ansiktet som gjorde ganska ont.
Inger fick uppsöka lasarettet direkt efter matchen. Okbenet hade sparkats av, hon opererades genom att benen i ansiktet häftades ihop.
Två veckor senare – ja, då stod Inger åter i målet i en match mot Jitex. Med halva ansiktet blåfärgat…
– Jag hade gett upp alla planer på att spela i landslaget det året. Allt var planerat för en cykelsemester när plötsligt Tord Grip, som var förbundskapten för landslaget ringde och sa att jag var uttagen som målvakt. Semesterplanerna gick åt skogen men fortsatt karriär i landslaget inleddes i ny position!
Sista landskampen; europamästare!
Hon gjorde närmare 50 landskamper, de flesta på bänken. Sista landskampen gjorde sedan Inger i EM-finalen 1984; en final som Sverige vann.
– Naturligtvis är det min största framgång, säger hon.
Vid det laget hade Inger skaffat sig en utbildning på lärarhögskolan som fritidspedagog och lärare. Och hon hade bytt klubb till Sunnanå SK, Skellefteå.
– Jag hade erbjudanden från både Öster och Hammarby, men det blev Sunnanå. Jag hade ju en massa kompisar från landslaget här. Sedan dess har jag blivit kvar i Västerbotten och trivs varenda dag.
1986 slutade Inger med fotbollen som aktiv spelare. Men hon hade hela tiden jobbat ideellt i Sunnanå.
1986 var hon med om att starta det första föräldrakooperativet i Skellefteå, Solstrålen. Där var Inger föreståndare till 1990 då hon började en utbildning på dåvarande Skeria för att efter den göra ännu en pionjärinsats med det egna företaget Ord och Bild Desktop.
– 1991 fick jag erbjudande om att bli föreningsadministratör i Sunnanå. Och här har jag blivit i 24 år nu, säger hon och ler.
Profil i Skellefteå, rak och ärlig
Detta trots att det har varit – och är – hur mycket jobb som helst. Hon är en profil i stan, rak och ärlig i kommentarerna, kan vara tuff, men ändå mycket mänsklig. Fantastisk tjej.
Inger är alltid i farten och tycks alltid ha tid för alla. Hon fungerar också då och då som extramamma åt lagets utländska spelare.
– Jag var tidigare kanslichef för hela föreningen från när jag började och ansvarar nu idag för marknadsföring, sponsring och reklam och lite annat som har med dameliten att göra, säger hon.
Som om inte det var nog tränade hon under många år, från 1988, ett av klubbens flicklag fem gånger i veckan årgångarna 1980-1988. Men det slutade hon med 2005.
Hon har också genom åren suttit i olika kommittéer i SvFF och styrelsen i Elitfotboll dam och varit instruktör i olika sammanhang bl. a. Halmstadslägret för 15-åringar under ett antal år.
På senare år har Sunnanå haft det tyngre. Sanningen är att sjundeplatsen den gångna sommaren är den sämsta placeringen på 2000-talet.
– Placeringsmässigt, ja. Men vi har en ny inriktning i klubben; Vi försöker i största utsträckning satsa på egna produkter, lokala och regionala förmågor. Att köpa in/värva utländska stjärnor blir för ekonomiskt tufft i längden. Vi har en ansträngd ekonomi och tar inga risker.
Den gångna truppen var rekordung. Mycket vilja finns men inte fullt rutinen.
– Vi fick inte igång l a g e t s spel, det stämmer. Många faktorer inverkade. Samtidigt vill jag påstå att Elitettan aldrig varit starkare.
Dessutom innehåller den 14 lag mot 12 i högsta serien.
– Vi åkte längre än de flesta lag i högsta ligan. Klart det kostar på ett ungt spelarmaterial. Men tjejerna behöver inte skämmas alls över insatsen.
Tufft för damerna i Skellefteås fotboll
Hur gick säsongen ekonomiskt?
– Serien är dyrare än högsta serien, speciellt som vi inte får några större TV-pengar. Samtidigt ska man veta att fotbollen, även den på herrsidan, har det tufft i Skellefteå. Här är det ishockey som dominerar och har alltid gjort det. Men vi kämpar vidare …jämställdhet skall väl uppnås alltmer och vi håller oss till den budget vi lagt för året.
Naturligtvis ska Sunnanå tillbaka till högsta serien.
– Vi bygger underifrån, men vet också hur svårt det är att behålla spelare här. Inför den gångna säsongen tappade vi två jätteprofiler söderut. De trivs bra här och har bra träningsförutsättningar men orsaken var enkel; i Skellefteå fanns inte skola eller jobb. Då har vi inte ekonomi att behålla dem. Så är det bara.
”Utveckling pågår” har varit en slogan för Sunnanå och den gäller fortfarande.
– Om ett par år tror jag, hoppas jag, vi är tillbaka. Klubben är mycket aktiv och en del är vårt sociala arbete, bland annat för invandrarfamiljer, är viktigt. Och vi är inte stressade men vi vill komma till damallsvenskan så snart vi kan. Men ska vara beredda när vi går upp både sportsligt, organisatoriskt och ekonomiskt.
Huvudtränaren Martti Tikkanen fick inte förnyat kontrakt inför säsongen 2016. Han har gjort ett uppskattat arbete i fem år, men i brist på profilspelare har det mest blivit motgångar på senare år.
– Men vi kommer tillbaka, säger Inger, som numera jobbar halvtid på kansliet.
Efter alla år i fotbollens tjänst vill hon ägna mera tid åt sig själv och göra nya egna upptäckter i livet även om fotbollen alltid är mig nära.
– Sedan den 1 september jobbar jag halvtid och är pensionär på halvtid. Fantastiskt! säger Inger.
Text:BO FUHRMAN
[email protected]
Fakta
Inger Arnesson
Ålder: 63 i april.
Född och uppvuxen: Floby utanför Falköping i Västergötland.
I fotbollens tjänst: 49 år.
Jobb idag: Halvtid på Sunnanå Sportklubbs kansli, Skellefteå.
Klubbar: Floby, Åsarp, Öxabäck och Sunnanå.
Landskamper: Omkring 50 (med matcher på bänken). Stod mest i skuggan av Elisabeth Leidinge.
Största framgång: Europamästare 1984.
SM-guld: Fem, tre i Öxabäck, två i Sunnanå.
Största framgång som tränare: När Sunnanås 17-årstjejer vann svenska mästerskapet vid slutspelet i Göteborg. Med tjejer som jag tränat sedan tioårsåldern: Therese ”Mini” Andersson, Malin Gustafsson, Therese Lundgren, Mirjan Marklund, syskonen Forsfjäll med mera. Ett tag hade vi tio spelare i länslaget, många spelade också i olika landslag.
Min bästa match: Två cupfinaler, 1978 då vi i Öxabäck slog Hammarby och 1983 då jag höll nollan mot samma Hammarby på Råsunda, 2-0. Hammarby har alltid varit min favoritmotståndare …
Min sämsta match: Öxabäck på 70-talet någon gång. Jag slängde mig och bollen gick under mig, eller kanske tappade jag in bollen? Tror att det var en match om serieseger.
Svåraste motståndare att möta: Eva Andersson i Sundsvall, som senare gick vidare till Öxabäck. Hon var teknisk, en riktig lirare och med bra skott. Och Pia Sundhage förstås, som dök upp när man minst anade det med både fötter och huvudspel.
Sunnanås bästa damspelare: Perpetua Nkwocha, 103 landskamper i Nigerias landslag, deltog senast i VM den gångna sommaren. Hanna Marklund, som aldrig gjorde en dålig match. Idag suverän kommentator i TV. Rebecca Smith från USA, men spelade i Nya Zeelands landslag, som idag jobbar för FIFA. Carina Holmberg, Uppsalatjejen som nyligen blev mamma (grattis!) och alltid gjorde suveräna laginsatser.
Sunnanås bästa damspelare då jag spelade: Susanne Lundmark, alltid spelskicklig, och Doris Hjelm, båda landslagsspelare. Oj, men jag skulle kunna räkna upp ytterligare ett halvdussin till då många blev landslagsspelare (tror att det var åtta i en landskamp 1980).
Damfotbollshistorik
År 1972 vann Öxabäck det första Riksmästerskapet i damfotboll och blev därmed inofficiella svenska mästarinnor.
Året därpå tog man hem det första officiella SM i fotboll för damer.
Finalen spelades 22 september mot IFK Rättvik, på deras hemmabana Hedslund. Slutresultatet skrevs inför de drygt 1 800 åskådarna till 3–0 till Öxabäck.
Tre Öxabäckspelare – Ebba Andersson, May Gunnarsson och Inger Arnesson – fanns med när Sverige 25 augusti spelade tidernas första officiella damlandskamp.
