Ett historiskt mål, ett kritiserat klubbyte, ett genombrott och en plats i landslaget. Mycket har hänt kring Malin Diaz de senaste åren. Då har vi inte ens nämnt Champions League-finalen, våren i Tyresö eller flytten till Eskilstuna. Men vi kommer dit. Vi satte oss ned med mittfältaren som är på väg att slå igenom på bred front för att snacka fotboll, pengar, mål och drömmar.
Klockan tickar sakta upp emot halv sex. Det är en lördag och Diaz har just spelat sina första minuter i Eskilstuna Uniteds blå tröja. Vi har bestämt tid för en intervju, vi har setts utanför omklädningsrummet och vi har gjort tummen upp till varandra. Men när det väl är dags att slå sig ned för en längre pratstund är 20-åringen spårlöst borta. Lagkamraterna tittar i omklädningsrummet, undertecknad går ut på konstgräset men ingenstans finns tröja nummer tio. Hon är borta, intervjun är på väg ned i papperskorgen när Diaz kommer springande in genom spelaringången och skrattar:
− Shit alltså, jag glömde bort!
Malin Diaz hade åkt hem och sedan kommit på sig, kastat sig på cykeln och kommit tillbaka. Så till slut kunde vi slå oss ned på Tunavallens läktare för att snacka om hennes resa från en liten talang till en plats i landslaget.
Talangen som vill mer
Historien om den lilla, tekniska mittfältaren med stor talang börjar i AIK. Hon debuterade i A-laget tidigt och ansågs vara en av klubbens absolut största talanger. Men sommaren 2012 gick hon från att vara en talang som AIK-folket trodde på till ett mer känt namn i fotbollssverige. Ett mål i EM-finalen för 19-åringar förändrade hennes status på flera håll. Så här i efterhand påstår huvudpersonen, som skot EM-guldet till Sverige, att hon hade tur.
− Ibland ska man ha tur. Jag kan ju inte säga att ”shit, vilken match jag gjorde!” – för det gjorde jag inte. Däremot stod jag på rätt punkt vid rätt tillfälle, och helt plötsligt var jag någon, eller hur man nu ska förklara.
–Helt plötsligt var jag någon, förklarar Diaz med att hon gick från att vara AIK:s Malin Diaz till att vara ”EM-hjälten”, i andras ögon, medias ögon. Efter det visste fler vem hon var och fick ställa upp på fler intervjuer än förut. Och pressen på henne ökade.
− Jag kände väl lite att nu måste nästa steg komma, för F19 fanns inte kvar. Vad var nästa steg? De jag hade hängt med gick vidare till U23, och jag skulle börja om med ett nytt F18.
Diaz pratar om att hitta ny motivation, nya mål. Att inte känna sig nöjd. Hon fick kallelsen till F18 medan hennes äldre lagkamrater ringdes in till U23. Hon ville också dit, det var dit hon strävade. Två år senare sprang hon om sina forna lagkamrater, genade över U23-landslaget och landade i det stora landslaget.
− Sen sprang jag om dem, haha. Nej men, sen blev det ett läger med Sundhage, då blev det en nytändning och målet. Sen blev Tyresö som det nya målet.
”− Ibland ska man ha tur. Jag kan ju inte säga att ”shit, vilken match jag gjorde!” – för det gjorde jag inte. Däremot stod jag på rätt punkt vid rätt tillfälle, och helt plötsligt var jag någon, eller hur man nu ska förklara.”
Kontroversiellt klubbyte – i andras ögon
Att talangen Diaz bytte AIK, som året 2012 trillade ur Damallsvenskan, mot Tyresö, som samma år vunnit serien och hade en trupp sprängfylld med stjärnspelare, kritiserades från många olika håll.
− Jag var 18 och kände att jag har all tid i världen på mig. Hur många får möjligheten att träna med ett sådant lag? Jag fick vara kvar i Stockholm, gå klart skolan. Jag visste ju att speltid kommer inte finnas, säger Diaz och brister ut i ett stort skratt. Inte på grund av samtalsämnet, utan för att vattenspridarna på Tunavallen dragit igång och blåsten ser till att vi båda duschas lite lätt.
Men värst är det ändå för skadade lagkamraten Vaila Barsley. Hon sitter på en träningscykel precis vid sidlinjen och hamnar mitt i vattenmolnet. Diaz och en del andra lagkamrater som dröjt sig kvar nere vid planen skrattar åt och peppar Barsley samtidigt som Diaz och jag byter plats på läktaren för att inte bli mer störda.
Sedan plockar vi upp bollen där vi lagt ned den innan vattenduschen störde oss.
− Det var svårt på ett sätt när man visste att man skulle bli kritiserad, det var många som skulle lägga sig i och ha åsikter om mitt val. Det var svårt, för det var ett ganska stort steg för mig. Jag hade varit i AIK, hade min trygghet där. Jag hade varit där sen jag var 13 och kunde allting. Och så skulle jag ta steget bort, det var tufft, säger Diaz och blickar ut över sin nya hemmaarena och fortsätter:
− Sen fick man höra ”ännu en talang som blir bortslösad”, det var inte så djävla kul att höra. Många skrev om hur fel mitt byte var. Och då blev jag förbannad. De vet inte vad som var viktigt för mig, det vet inte vilken situation jag har utanför plan, säger Diaz och erkänner att hon i och med all kritik började ifrågasätta sitt val.
”Sen fick man höra ”ännu en talang som blir bortslösad”, det var inte så djävla kul att höra. Många skrev om hur fel mitt byte var. Och då blev jag förbannad.”
Caroline Seger stöttade
Föräldrarna fanns där och stöttade henne. Och i Tyresö hittade hon en mentor i lagkaptenen Caroline Seger.
− Många klappade mig på axeln och sade att det blir bättre, men Seger var den som fattade situationen. Att få stöd från en sådan som Seger, det är klart att det hjälpte, säger Diaz och berättar även att hon bollade beslutet att gå till Eskilstuna med Seger.
− När alla utifrån har lagt sig i har hon istället ställt frågan om hur jag tänker och vad jag vill, det har varit viktigt.
Med facit i hand var klubbytet rätt. Hon fick komma ut, se hur verkligheten fungerade och se vad som krävs för att komma upp på den nivå där spelare som Marta, Seger, Veronica Boquete, Christen Press och många fler före detta Tyresö-spelare håller till. Bänken i Tyresö blev en väg mot landslaget och genombrottet för Malin Diaz. Men det gick knappast smärtfritt.
− Hade du frågat mig hur det kändes förra hösten så hade jag nog sagt ”nej, jag skiter i det här nu”, det är klart att det inte var lätt. Det var inte lätt någonstans. Någonstans tänkte jag att ”det kanske inte finns någon framtid här”, suckar Diaz. Drivkraften att fortsätta kämpa i den stjärnspäckade klubben blev alla som tvivlat:
− Jag tror att anledningen till att jag stannade var att jag inte ville att de skulle ha rätt, de som skrev att det var det sämsta jag kunde göra – att gå till Tyresö. Hade de inte skrivit så, då kanske jag inte hade stannat kvar och krigat. Då hade jag kanske tagit den enkla vägen och gått till ett Elitettan-lag eller vad som helst.
Satsningen gav utdelning
Men Malin Diaz fortsatte kämpa, och det gav utdelning. I våras tog hon en startplats i laget som tog sig enda till en Champions League-final.
− Det gick så djävla snabbt, det är helt sjukt ändå vilka kontraster det var mellan hösten och våren, skrattar Diaz och fortsätter:
− Jag hade kanske lite tur också, Fabiana, som i stort sätt alla tyckte borde ha spelat på min position blev inte spelklar. Så jag fick spela på försäsongen och det gick bra. Det blev en nytändning för mig, jag bestämde mig för att lägga ner ännu mer tid på att utvecklas. Sen bara flöt det på, så var det i stort sätt hela våren.
Våren innebar speltid, uppmärksamhet och ett genombrott för Malin Diaz, men mycket annat pågick i klubben som gjorde att de tapetserade medierna näst intill dagligen. Ekonomitjafs, konkurshot och skandaler. Diaz lyckades koppla bort strulet och fokusera på fotbollen.
− Visst, man kanske inte fick lön men någonstans är man inte där för att tjäna pengar, man är där för att göra det bästa man vet – spela fotboll. För mig var situationen kanske inte lika allvarlig som för andra i laget, jag bodde hemma och hade familjen och var inte beroende av pengarna, berättar Diaz och pratar, precis som många andra i det forna Tyresölaget, om känslan som bildades i gruppen. Det blev ”vi mot världen”.
− Media fokuserade bara på hur dåligt det var, vi var inte värda att vara i Champions League och allt det där, men samtidigt var det vi som hade gjort det. Vi som lag hade tagit oss dit. Det svetsade oss samman, det kändes verkligen som att det var vi mot världen.
För att klara av all turbulens utanför planen skämtade truppen om situationen.
− Vi kunde sitta i omklädningsrummet och skämta om vad tidningarna skulle avslöja dagen efter, det var ett sätt att distansera sig från allt. Hade vi inte tagit det på det sättet tror jag att det hade varit svårare att koppla bort. För mig blev det aldrig svårt, för i slutänden spelade vi för varandra.
”Visst, man kanske inte fick lön men någonstans är man inte där för att tjäna pengar, man är där för att göra det bästa man vet – spela fotboll.”
Tackar Seger för landslagschansen
Mitt i Tyresö-krisen fick alltså Diaz chansen från start. En chans som hon tog och som sedan ledde till en kallelse till det stora landslaget, uppmärksamhet och lovord från alla möjliga håll. Men det är inte svårt att undra vad som hade hänt med Diaz om Tyresös ekonomi inte hade gått åt fanders. Hade klubben värvat nya stjärnnamn istället för att ge talangen chansen? Hade Diaz befunnit sig där hon är idag om klubben haft ordning på ekonomin?
− Nu har jag inte tänkt så, men jag hade inte velat gå och sätta mig på en bänk igen. De tog ju in fyra brassar och då tänkte jag ”ååh, shit, det här fanns inte med i min plan”, men jag hade nog stannat även fast de hade plockat in fler mittfältsspelare – för jag kände mig inte klar. Sen hade våren kanske inte blivit så här bra, men jag hade nog stannat och försökt jobba mig in och då hade jag i alla fall känt att jag gett det ett ärligt försök.
Det är lätt att spekulera kring vad som kunde ha hänt, om inte om hade varit istället för det som faktiskt blev. Diaz hade en näst intill succébetonad vår i Tyresö och belönades med en plats i landslaget. – Tack vare mentorn Seger, påpekar Diaz med ett brett leende.
− Seger tackade nej, så Pia ringde. Jag får tacka Seger för allt.
Diaz berättar om att känslan som fyllde henne när hon blev uttagen kan beskrivas som en överladdning. Hon ville prestera, visa vad hon kunde, vara så pass bra att hon blev uttagen igen och igen. En viss press smög sig in. När hon stod där med landslagströjan på och redo att hoppa in i en kvalmatch mot Nordirland var pressen borta.
− Jag tyckte bara att det skulle bli så djävla kul. Då släppte all den här rädslan. Det är lite som en dröm som blev sann.
Ny utmaning i ny klubb
Samma dag som vi träffar Diaz har hon debuterat i sin nya klubb, Eskilstuna United. Hon hade erbjudanden från andra klubbar men valde den sörmländska klubben. Hon har just flyttat hemifrån och börjar så sakteliga slå sig till ro.
− Det ska bli skönt att kunna fokusera 100 procent på fotbollen, det var ett tag sedan man kunde göra det. Sen ska det bli kul att se hur långt det här laget kan nå. Och det ska bli kul att få vara i ett lag där man kanske får ta lite större ansvar. Och att växa tillsammans med klubben, säger Diaz och vi pausar där. Men någonting säger mig att vi knappast är klara med Malin Diaz.
Talangen har just blommat ut på allvar, spelat en Champions League-final och tagit en plats i landslagstruppen. Hon är 20 år och har all tid i världen att visa att hon är på toppnivå för att stanna, ett bra tag till.
Text: Alva Nilsson
