Jämställdhetspolicy för tränare ord utan handling

Fotbollsklubbar skriver in policys om jämställdhet i sina stadgar och ser till att skaffa engagerade spelare till sina lag. På ett område släpar utvecklingen dock efter, antalet kvinnliga elittränare är försvinnande få.

– På tränarsidan har vi inte kommit så långt än. Tyvärr är det inte allmänt känt att det sitter massa duktigt utbildat folk, inte bara kvinnor utan män också som inte får tillträde till elitfotbollen för att man tar tränare som är kända, säger Denise van Hilst.

Hon fick avbryta spelarkarriären i förtid men släppte aldrig tanken på att vara kvar inom fotbollen.
När damlaget i Hovås Billdal IF för några år sedan vunnit division fyra tog hon över som huvudtränare. Under åtta år var hon delaktig i att ta föreningen uppåt i seriesystemet, till ettan.
Sedan gick klubbens ekonomiska förutsättningar över till det sämre och hennes anställning avslutades i samförstånd.

Med idrottslärarutbildning i ryggen bytte hon jobb utan att överge tränarsysslan, sköter upplägget för hemstadens lag Stenungsunds IF i division 2.
Där står hon nu, på Nösnäsvallen i ur och skur, utan att kunna ägna sig åt drömyrket på heltid. Inga erbjudanden har dykt upp, ingen har ringt med förfrågningar under tiden som gått sedan hon lämnade Hovås Billdal.

Det handlar inte om någon konstruerad snyfthistoria eller udda företeelse, bara verkligheten i en tuff bransch.
– Jag är absolut inte besviken och arg utan nöjd med mitt uppdrag. Samtidigt konstaterar jag bara att Damallsvenskan går miste om kompetenta tränare när man inte söker bredare än den som står bredvid en, säger Denise van Hilst utan att stjäla fokus till sin egen situation från huvudfrågan.

Ett ämne som rör många andra i fotbolls–Sverige.
– Jag är långt ifrån ensam. Det sitter fler kvinnor i min position med den utbildningen jag har som inte får uppdrag på grund av att de allsvenska lagen verkar fråga kompisens brorsa. Tyvärr är det lite så, det verkar som att man gör det lätt för sig genom att söka de kända männen som tränare.

Vill förändra rekryteringen
Som Denise van Hilst ser det finns en mindre krets av tränare att tillgå när de mer etablerade klubbarna byter i ledarstaben. Inte för urvalet nödvändigtvis är så litet, utan för att rekryteringsarbetet begränsas och inte är nog målinriktat.
– Det är två problem, för det första att de inte klarlagt vad det är de söker. Ibland verkar det räcka att man är en känd gammal spelare, då har man gjort det lätt för sig och det är ingen som kan ifrågasätta det riktigt. Nummer två är att man inte går ut med formella ansökningar. Då skulle de få in en helt annan bas av tränare och det skulle bli en chans att få de mest lämpade tränarna istället för de som har det bäst lämpade namnet.

Det går också att dra paralleller med andra delar av arbetsmarknaden.
– Jag tycker inte att det är för damfotbollens bästa att den som säljer in sig bäst ska ha uppdraget. Ska vi springa runt som reklamflaggor för att visa vår kompetens är det inte säkert att den bästa kompetensen sitter i den personen som skriker högst.

Vad går man miste om som det ser ut nu?
– Om jag ska vara riktigt ärlig är det inte bara till nackdel heller. Det finns en reklam i det att plocka in ett känt namn i damfotbollen. Kompetensmässigt är jag inte hundra på att det i så fall är den bästa tränaren att tillgå för uppdraget.

Bra utbildning ingen garanti
Meriter från andra jobb, erfarenhet men även utbildning är faktorer som betyder något för alla jobbsökande. I tränarvärlden finns ett inslag av överutbildning.
Denise van Hilst har själv tagit samtliga kurser upp till A–nivån, saknar bara pro–utbildningen som hon hittills avstått av ekonomiska skäl.
Återigen kan hon peka på andra som befinner sig i precis samma situation.
– Jag känner till sex–sju stycken bara i väst–Sverige, välutbildade och ambitiösa som gör bra saker i sina föreningar. Fördelen just nu om man ska vara positiv är att en hel del föreningar har tränare med kompetens som får tillgodogöra sig den på lägre nivå.

Att ha personer på tjänster som inte motsvarar deras kompetens bör vara slöseri med resurserna. Å andra sidan är antalet möjliga jobb som elittränare av naturen få i seriepyramiden.
– Om alla elitlagen hade haft tränare med full utbildning hade man kanske kunnat ställa sig den frågan men så är det inte just nu. Många är inte utbildade när de får uppdragen och en del har kanske bara ett namn.

Oavsett kön ratas många lovande tränare utan att få chansen. Ändå går det inte att ducka för genusfrågorna, som den om vad en kvinnlig tränare i ett damlag kan tillföra.
– Det som sägs är att jag som kvinna kanske har lite bättre förståelse av en annan kvinnas sätt att hantera olika saker och reaktioner. Personligen tycker jag inte att den är så stor att den skulle påverka utgången av våra framgångar på plan. En manlig tränares okunskap om det kanske till och med är bra.

Är du trött på just den frågan?
– Nej, det är värre om det går åt andra hållet. Om vi ska få uppdrag ska vi få dem för att vi är kompetenta. Om en man är en bättre tränare än jag ska han ha ett bättre uppdrag än jag, punkt slut. Könsfrågan får inte bli för stor, det kommer man ingenstans med.

”Pia Sundhage en reklampelare”
Bland klubblagen är faktumet om få kvinnliga tränare allmängiltigt. Däremot verkar utvecklingen ha nått längre på landslagsnivå med flera profilstarka förbundskaptener.
– Även fast man inte ser det i Damallsvenskan syns flera tränare runtomkring. Pia Sundhage är en reklampelare hela hon för att kvinnor sitter på lika mycket kunskap om fotboll som män gör, säger Denise van Hilst med egen tränarbakgrund under nästan 20 år.

En tid som trots allt har gått hand i hand med framsteg.
– Vi ska ta fasta på att damfotbollen går framåt men vi ska inte vara nöjda med sämre förutsättningar än herrarna. Oavsett känns uppförsbacken inte så jobbig längre. Vi vill inte ha någon bitter resa, utan en positiv och glad. Fler och fler damallsvenska spelare får lön för vad de gör, tränarna får bättre lön och bättre förutsättningar. Det smittar av sig på lägre nivå.

Medan Stenungsunds IF:s damlag i skrivande stund leder serien och går mot kval till division ett vill Denise van Hilst ta striden i stunden för att situationen på tränarsidan ska förändras.
– Ingen går runt och är bitter, jag fokuserar på att göra ett bra jobb och jag upplever att mina kollegor gör bra ifrån sig med de medel som finns. Men jag tar alltid chansen att lyfta andras ögon för att det inte alltid är en jämställd idrott och att jag hellre hade sett att rekryteringen var mer professionell, säger Denise van Hilst.

Text o Bild: Fredrik Hasselgren

Artikeln är tidigare införd i Marta Fotbollsmagasin