För tionde gången i rad är Marta Vieira da Silva från lilla Dois Riachos i Brasilien nominerad till utmärkelsen världens bästa fotbollsspelare. Närmast henne är Birgit Prinz med sina åtta nomineringar. damfotboll.com träffade henne i Tyresö och fick en exklusiv pratstund med en ödmjuk världsstjärna.
Någonting var annorlunda 2013 mot när jag träffade Marta för första gången 2005 på Bildmuseet i Umeå. Då var hon en megatalang på väg uppåt. Hon spelade år efter år och har sedan 2005 vunnit serien med alla lag hon spelat för: Umeå IK, Los Angeles Sol, FC Gold Pride, Western New York Flash och Tyresö FF. I år skulle hennes Tyresö vinna alla titlar, men förlorade både supercupfinalen och SM-guldet. Och Marta var inte med i alla matcher.
– För mig är det en väldigt annorlunda säsong, säger Marta. – Det var första gången jag inte fick spela nästan alla matcher och hade ganska mycket rehabtid. Det var helt nytt för mig, eftersom jag aldrig haft nånting som stoppade mig från att spela matcher.
Marta missade sju matcher, nästan en tredjedel av hela säsongen, inte minst den kanske avgörande seriefinalen hemma mot LdB FC Malmö där man ledde med 2-1 med endast 12 minuter kvar och förlorade sedan 2-3. Vi återkommer till den.
Jag ber henne berätta om diskbråcket som hon drabbades av strax efter sommarens uppehåll. Längst nere i ryggen brast det. Hände det alldeles plötsligt eller fanns det signaler innan?
– Jag har haft små skador tidigare, men ändå klarat av att spela, men den här gången hade jag ingen möjlighet att fortsätta. Det var en väldigt ny situation för mig, börjar hon.
– Det blev inte den kompletta säsong som jag hade önskat. Men att bli skadad är någonting som vi spelare vet kan hända när som helst. Jag hade kanske små signaler innan diskbråcket hände, det gjorde lite ont på olika sätt och till slut blev det värre. Jag kunde inte gå och röra mig, fick ligga en hel del. Det känns fortfarande lite grann, men jag kan klara mig och spela ändå, samtidigt måste jag balansera tiden mellan träning, spela matcher och rehab.
Har man sett Marta spela när hon sedan kom tillbaka i höstas, märkte man inte direkt något som hindrade henne. Mot Kopparberg/Göteborgs FC till exempel. Den första halvleken visade laget en ganska medioker insats, spelade på halvfart. Den enda som höjde tempot och aggressiviteten så fort hon fick bollen var den 27-åriga brasilianskan. Du verkade riktigt hungrig?
– Jag var jättesugen på att spela samtidigt kanske lite stressad av jag stått på sidan i flera matcher och inte fått speal. Egentligen borde jag kanska ha väntat lite innan jag spelade, men jag klarade det inte längre, längtan blev för stor. Det funkar helt ok. Jag kunde inte göra mer än vad jag gjorde efter det, säger Marta.
Hur jobbade du under rehabtiden?
– Den mesta tiden jobbade jag själv efter de anvisningar jag fått. Jag hade mycket tid med vår naprapat Jessica och 1-2 gånger var jag ute på Bosön med ryggspecialisten Christina som jobbar där. Jag fick lära att ta hand om mig och göra rehab själv. Jag är inte riktigt hundra bra ännu, det känns fortfarande att jag har nåt i ryggen.
Vi återkommer till att 2013 är första året sedan 2005 då Marta spelar i ett lag som inte vunnit den serie hon spelat i. Hur känns detta?
– Det är synd, det är första gången som jag tvingats vara borta en längre tid. Visst är det jobbigt. Man funderar ju på om jag kanske hade kunnat hjälpa laget lite mer att klara målen i år om jag inte blivit skadad. Men det handlar inte bara om mig, det handlar om hela laget och vi klarade inte det i år, faktiskt. Men det kan dock bli en ganska ok säsong om vi har ett bra resultat i de två återstående matcherna i Champions League. Det blir en motivation för att fortsätta nästa år.
Fortuna Hjørring från Danmark står som motstånd i de sista två tävlingsmatcherna för Tyresö FF i år. Vad vet ni om dem?
– Inte så mycket faktiskt, medger Marta.
– Vi vet att de är jätteduktiga, de leder serien i Danmark. Vi vet också att den plan vi kommer att spela på borta är inte så jättebra under den här årstiden, det är naturgräs.
Under sensommaren och tidig höst hände det mycket i Tyresös spelartrupp. Annica Svensson och Elaine till exempel lämnade och tre amerikanska spelare och en norska kom in. Några var kritiska, vad tycker du?
– Det är inte så lätt. Vill man bygga ett lag som kan utvecklas tillsammans, så tar det tid, tycker Marta.
– Man måste spela ganska mycket tillsammans, det krävs verkligen tid att bygga ett sådant lag. Titta bara på Barcelona som är fortfarande världens bästa lag enligt min uppfattning. Det hände inte bara så där. Det tog sin tid. Och det är svårt när man har en situation där några är skadade och det kommer in nya och man ska ändå prestera bra. Det blir lätt lite kaos och på nåt sätt tycker jag att det var vad som hände oss år. Jag tycker att vi måste göra en plan för laget och det ska vi obba med. Det är inget fel om man byter 1-3 spelare, men man måste ha en fast kärna. Det handlar inte bara om att alla ska kunna spela fotboll, du måste även förstå varandra på plan och utanför, så att allt funkar bra.
Tre barn avbryter vårt samtal, de kommer med penna och papper och ber om ursäkt och vill ha Martas autograf och självklart får de det. Händer det ofta att man känner igen dig?
– Jo, i Tyresö är det så, skrattar Marta.
– Ibland även i Stockholm och det händer att någon vågar att komma fram och fråga efter en autograf eller en bild med mig. Vi är förebilder för dem och vi måste ge något tillbaka. Och blir de glada om jag skriver en autograf åt dem, så varför inte.
Vi byter ämne och jag undrar varför LdB FC Malmö vann SM-guldet. Tony Gustavsson har sagt flera gånger att det var de sista 12 minuterna den 10:e augusti mellan Tyresö och LdB FC som avgjorde kampen om SM-guldet. Men gjorde skånelaget helt enkelt inte en mycket bra säsong?
– Malmö har gjort ett jättebra säsong, så klart. Men när vi spelade mot dem just den matchen, då toppade vi tabellen. Jag tror att om vi hade klarat den matchen, då hade vi kanske varit lite mer motiverade, det blev tvärtom, de vann mot oss och blev motiverade.
För 10:e gången i rad är du nominerad til världens bästa fotbolsspelare. Ingen annan har mäktat med det. Hur känns det?
– Det känns bara bra och det är rätt fantastiskt om man tänker på säsongen och hur den varit. Den var inte 100% komplett och ändå får jag vara med de 10 bästa spelarna i världen. Det är stort. Om det är VM eller OS påverkar det nog ganska mycket hur det gått för landslaget du spelar i. Det är en motivation att bli nominerad för att fortsätta jobba, säger Marta.
Brasiliens landslag var på besök i Stockholm i somras. Förutom dig kände jag bara igen 2-3 andra spelare. Annars verkade det vara ett väldigt ungt lag.
– Det är många som är helt nya. Brasilien håller på att bygga ett nytt lag. Formiga är kvar, Christiane kommer tillbaka. De är kanske inte så unga som du tror, skrattar Marta, – men nya i landslaget.
Brasilien ligger fortfarande ett eller två steg före de andra i Sydamerika. Marta säger att det är ytterst svårt att ha koll på de andra länderna när jag undrar om hon vet varför Argentina till exempel har försvunnit från världsrankingen eftersom de inte spelat en enda landskamp på ett och ett halvt år. Men hur ser det ut på hemmaplan i Brasilien?
– Det är många flickor som vill spela, vet Marta.
– Ibland är det svårt eftersom de har ingen möjlighet att spela. Men nu håller de på att jobba annorlunda med ungdomsarbete. Jag pratade med tränaren och landslagschefen och de sade att de ska arrangera träningsläger i olika regioner där tjejer ska ha möjlighet att synas och ses. U15 till exempel. Det är viktigt och intressant att saker händer där. Men det finns inte många stora lag. Santos och Corinthians var eller är stora.
Men Santos damlag avvecklades eftersom man behövde pengar till Neymars lön på herrsidan?
–J ag tror inte att Santos gick omkull för Neymars lön. De skulle bara betala några procent av hans lön. Jag tror att Santos kunde ha klarat sitt damlag. De kostar inte så mycket.
Om lite mer än 1,5 år är det VM i Kanada. Är det något du tänker på redan?
–Jag tänker på VM i Kanada och inte minst OS i Rio de Janeiro 2016. Eftersom vi spelat tre finaler, två i OS och ett i VM och varit så nära att vinna så är man fortfarande sugen att fortsätta för att försöka ta guld.
Detta är ju även det enda som saknas i Marta Vieira da Silvas karriär. Även i Tyskland 2011 var Brasilien nära att avancera när man ledde med 2:1 över USA. Sedan kom Abby Wambachs berömda nick efter Megan Rapinoes perfekta inlägg. Jag har pratat med Pia Sundhage och Ali Krieger om detta, men med ingen som stod på andra sidan. Hur kommer Marta ihåg dessa sekunder?
– Det är fortfarande svårt för mig att tänka på den situationen, erkänner hon.
– Vi spelade inte smart när vi ledde med 2-1 och det bara var 15-20 sekunder kvar avmatchen. Varför skulle vi utmana och försöka passa till varandra istället för att bara skjuta bort bollen? Det är fortfarande väldigt svårt att acceptera denna taktiska miss av oss och jag var förstås väldigt ledsen efteråt. I straffläggningen kollade jag på spelarna och såg att de var hängiga och inte trodde på sig själva, men man får tar lärdom av detta och jobba vidare.
Efter alla framgångar är det imponerande att se din hunger och din ambition att hela tiden vilja vinna. Var kommer detta ifrån?
– Jag vet inte, jag har alltid varit sådan. Jag lever hela mitt liv för att spela fotboll och gör alltid mitt bästa. Gör jag en bra match vill jag göra en bättre efter det. Det har hjälpt mig att bli som jag är. Jag är aldrig nöjd. Jag fick kämpa när jag var liten och när jag bestämt mig för att spela fotboll och bli proffs fick jag kämpa mot alla andra som inte tyckte att det var ok. Men jag ville visa att jag kunde och om jag någon gång blir nöjd, måste jag kanske sluta, säger Marta och skrattar.
Ytterligare en mamma passar på och säger till Marta att hennes dotter avgudar henne. Marta ler snällt och tackar ödmjukt.
Mycket har blivit annorlunda sedan den lilla flickan fick kämpa mot alla odds i Dois Riachos. Hon har blivit en kändis och damfotbollens kanska bästa spelare genom tiderna och även hemma händer saker.
– Nu spelar ganska många flickor i min hemregion vilket är en stor skillnad mot när jag spelade. När jag är där och kollar runt ser jag flicklag överallt som spelar matcher och så vidare.
Mycket tack vare det brasilianska landslagets framgångar har flickfotbollen fått en uppsving i Brasilien. 27 år gammal har Marta fortfarande många år kvar att spela, men jag kan ändå inte låta bli att fråga om hon tänker på vad hon ska göra efter sin aktiva karriär.
–Jag funderar på detta och inser att jag kan inte sluta med fotboll och bara vara hemma. Jag måste vara involverad i fotboll på något sätt och jag är redan mycket involverad i min hemregion och försöker göra något speciellt för dem. Jag ska säkert hitta på nåt med fotboll. Det spelar ingen roll om idet blir i Brasilien eller i Sverige.
Du har ändå hunnit med tre proffsår i USA. Los Angeles, San Francisco och sedan Buffalo i staten New York. Hur var livet där?
– Det var svårt. Speciellt första året, medger Marta.
– Jag kände inte så mycket folk där. Jag ser inte Los Angeles som en stad för sport, det är mer Hollywood och kändisar. Det var en tuff tid när allt kretsade kring fotboll. jag tränade, åkte till match och åkte hem och hade inte mycket socialt liv. Jag tog mig till IKEA ibland mest för att äta köttbullar. då var det mycket bättre i San Francisco. Där träffade jag folk från Brasilien. Ett gäng med 25-30 personer. Vi lagade mat tillsammans och så vidare. Vi blev vänner och jag har fortfarande kontakt. Sista året i Buffalo, där hände inte så mycket. Men jag hade en brasiliansk kompis och så var Caroline Seger där och vi var lite mer nära varandra. Bättre än L.A., men bäst var definitivt San Francisco.
Men nu är du så att säga hemma igen.
– Här är jag hemma om man jämför med USA, skrattar Marta.
– Jag klarar mig själv utan något problem. Vi har en brasiliansk hejarklack. Då känner man lite värme när man går ut på plan och de skriker, då skickar de lite energi till mig i alla fall, vet inte hur det är för de andra. Jag blir mer taggad av dem. Det finns till och med en brasiliansk karneval här i Stockholm, säger Marta som har levt större delen av sitt vuxna liv i Umeå och nu iTyresö.
Senast en helg innan vi träffades hälsade hon på vänner i Umeå, berättar Marta. . Det har blivit många vänner och fans genom åren i Sverige.
