Om jag sträcker fram handen och presenterar mig som ”Alva” vet du ingenting om mig. Ingenting förutom mitt namn. Mitt namn som inte är speciellt väsentligt eftersom att det valdes av mina föräldrar och därför har mycket lite med mig som person att göra. Om jag däremot skakar din högerhand och samtidigt säger ”Alva, fotbollsflatan” så vet du snudd på allt du behöver vet. Förutsatt att vi inte kommer att bli bästa polare och hänga varje dag – i sådana fall skulle jag även behöva nämna att jag har fotfobi, är dålig på att passa tider, är allergisk mot obäddade sängar och inte alls tycker om att prata i telefon – men annars är Fotbollsflatan allt du behöver veta.
Hur kan jag hävda något sådant? Ni måste försöka förstå att flata för mig är mer än en sexuell läggning. Mer en vem jag ligger med och blir kär i. Det är en del av min personlighet. Jag vet inte vad jag skulle vara utan HBT-världen, alla vänner och bekanta som säger sig tillhöra den minoritetsgruppen. Det finns så mycket jag skulle sakna om jag lämnade den gruppen. Samhörigheten och förståelsen är hög och skratten många. Att vara flata för mig handlar om vem jag är – inte vem jag hånglar med.
När jag presenterar mig själv som Fotbollsflatan vet du inte bara vilket kön jag blir kär i. Där har du mig, min personlighet, mina intressen, min passion. Jag är en brud som gillar andra brudar och fotboll som liras av brudar, typ. Så egentligen är just fotbollsflata allt du behöver veta om mig.
Vissa tycks bli otroligt provocerade över mitt val av aliasnamn. Några här lär säkert bli det också, men ursäkta språket – det är fan inte ditt problem.
Ändå väljer jag att skriva ut det här. På en damfotbollssida som inte har något att göra med Pride och flator. Eller. Som har mycket lite att göra med det. Jag är av den åsikten att alla människor bör se sitt ansar i förtrycket av minoriteter, av människor överhuvudtaget. Men det är en annan historia.
Nu frågar du dig hur jag kan skrika ut att jag är flata och sen säga att det inte är din ensak. Jo men visst är vi HBT:are lite märkliga alltid (här jag drar inte alla över en kam, jag driver med fördomar).
Och bara för att svara på den frågan redan nu kan jag säga att; nej, egentligen behöver jag inte skrika ut att jag är homosexuell. Det är totalt onödigt, ingen bryr sig om vem jag ligger och inte ligger med. Det har du rätt i. Jag bryr mig inte om vem du ligger med så varför ska jag skrika ut min sexuella läggning och dra in dig i mitt privatliv. Bra fråga. Men, tat lugnt – det är ju inte direkt så att jag ber dig sitta ned i korgstolen vid sängkanten. Dessutom basunerar jag ut min läggning rätt ofta av en orsak som är rätt viktig för mig. Jag gör det eftersom ”att vara flata” är en del av min identitet, en viktig del. Det är en del av den jag är och den jag vill vara. Att vara flata för mig är mer än bara en sexuell läggning. Det är en livstil.
Men jag kan hålla med om att jag inte behöver skylta med min läggning. Men när jag väljer att ändock göra det kan man ju sannerligen fråga sig varför.. Jag gör det för att öka förståelsen, bredda kunskapen och förändra världen. På sanning. För det finns homosexuella i världen som inte kan/vill/vågar vara öppna med en läggning som avviker från heteronormen. Det finns städer i världen och Sverige, som inte accepterar HBT-personer. Ställen där homo- och bisexuella och transpersoner förföljs, misshandlas, häcklas, dödas, stenas – you name it. Det finns sådana ställen. Tro mig. Och därför kommer jag imorgon att skutta fram i paraden tillsammans med dildos, brudar och män i högklackat. För att, oavsett hur bra jag blivit mottagen i lilla Gnesta och stora Stockholm, finns det ställen där människor som avviker från heteronormen dödas. Tänk på det nästa gång du snackar om extrema bögar och flator som måste skrika ut sin sexuella läggning. Fråga dig själv: vad är egentligen extremt? HBT-personer som festar och demonstrerar på Stockholms gator eller att det i 80 av världens länder än i dag (2010) är förbjudet att ha ihop det med en person av samma kön. När du har tänkt klart kan du ta pendeln upp till Stockholm och joina Prideparaden på imorgon. Eller så kan du ställa dig någonstans längst paradvägen och vinka, jubla och på så sätt förmedla ditt stöd.
Mitt starkaste Prideminne förresten – är förra årets parad. Paraden då tre fotbollsklubbar tågade med och demonstrerade för lika rättigheter. Jag var grymt sjukt stolt när jag gick där bredvid landslagets kapten och diskuterade EM samtidigt som jag fick vara med och skriva historia. För vi vet alla att idrottsvärlden inte alltid varit speciellt välkomnande mot människor som avviker från heteronormen. För mig var det en ära att få tåga runt i paraden som en äkta fotbollsflata. I år kommer jag inte joina idrottsvärlden i tåget. För av en om jag är Fotbollsflatan så är jag mer än så. Antingen knatar jag tillsammans med något politiskt parti, eller så går jag med tjejouren.se. Även om Fotbollsflatan är allt du behöver veta om mig finns det andra saker jag brinner för. Men det diskuterar jag med mina vänner över en kopp te och en vattenpipa på gräsmattan bakom hyreshuset i Gnesta. Oss flator emellan.