Jag minns under Norrporten cup 2012 när en match gick till straffar. Den ena målvakten räddade en straff och speakern lät meddela att straffskytten missat. Leidinge, som satt några rader längre ned reste sig upp och ropade ”MÅLVAKTEN RÄDDADE! Det är en målvaktsräddning och ska bokföras som det!”. Och jag är helt inne på Leidinges linje. Som ett exempel kan vi snacka om supercupen mellan Tyresö och Kopparbergs/Göteborg. En match som avgjordes på straffar. Efteråt kunde vi läsa i de flesta medier att ”Marta blev syndabock, missade straff”. Ehm, neheheh ni. Gör om gör rätt. Nu tar vi och reder ut det här en gång för alla.
Om en målvakt räddar en straff är det just vad det är, en räddning. Skytten missar en straff om hon missar mål, annars är det en målvaktsräddning.
Marta slog en tämligen svag straff. Men straffen gick på mål och Hammarström räddade. Alltså är det en räddning av Hammarström och inte en straffmiss av Marta.
Hur dålig en straff än må vara – går den på mål men målvakten räddar så är det en räddning. För hade målvakten gått åt ett annat håll hade det varit mål, och då hade vi inte snackat om någon miss.
Som gammal målvakt känner jag att det är en viktig skillnad mellan en missad straff och en straffräddning. En skillnad fler bör anamma.
Hade målvakten inte stått/gått rätt så hade bollen gått in mål, då hade det inte varit någon miss utan ett mål. Straffen hade varit den samma men resultatet annorlunda.
En straff kan vara dålig, men hur dålig den än är kommer den gå i mål (om den går på mål) om målvakten går åt fel håll.
En misslyckad straff och en missad straff är inte alltid samma sak. En misslyckad straff är en straff som är dålig/tam/mesig. En missad straff är en straff som inte träffat mål. Och jag känner att det är dags att vi lär oss det. För läser man texter om supercupfinalen kan man, om man inte sett matchen, få intrycket av att Kristin Hammarström inte räddade två straffar. Och det känns inte riktigt rättvist mot målvakten. Det krävs mycket för att ta en straff som målvakt. Det är liksom inte bara att kasta sig åt något håll och hoppas att bollen träffar dig och inte nätmaskorna. De som aldrig själva stått i mål tycks tro att det är så. Någonstans finns en bild av att en målvakt bara chansar och att hon har tur om hon räddar. Ibland stämmer det, men oftast inte faktiskt.
Jag har själv haft en medioker karriär som fotbollsmålvakt. Och straffar var det absolut bästa med målvaktsrollen. Där har du som målvakt chansen att lysa, chansen att synas. Man kan liksom inte misslyckas, all press ligger på straffskytten – för en straff ska gå i mål, målvakten ska inte ha någon chans. Men en skicklig målvakt har bättre chans än många tycks förstå. En målvakt som läst in sig på straffskytten och som vågar stå kvar en 10-dels sekund extra för att försöka läsa av vart straffen kommer landa har större chans att rädda än en målvakt som bara chansar. Kristin Hammarström tillhör den första kategorin. Hon anses vara en skicklig målvakt när det kommer till prövningen från elva meter. Hon är ingen målvakt som slänger sig åt något håll och låter turen avgöra det åt henne. Hon är en målvakt som vågar stå kvar och läsa av straffen. Och när vi då påstår att ”Marta syndabock, missade straff” – då är det att ta bort bedriften från Hammarström.
Och så vill vi väl inte ha det? Eller, är jag – i egenskap av gammal fotbollsmålvakt – alldeles för partisk här?
Av: Alva Nilsson