Efter EM i somras som var en succé på nästan alla sätt tycker jag att luften sakta pyser ur damfotbollen på elitnivå i Sverige. ”Nästan” för det skulle ju blivit final och helst svenskt EM-guld.
Pliktsegrar i de följande VM-kvalmatcherna mot Färöarna, Bosnien-Herzegovina och Polen på hösten bjöd knappast något som antydde att nya goda tider stundar. Publiken minskar. Årets premiär mot Frankrike spädde bara på känslan att vårt damlandslag/spelare står och trampar – i den matchen tyvärr i flera bemärkelser.
En käpphäst som fått besvärlig hälta är att de duktiga utländska spelarna ska höja standarden bland de svenska. Vi har hört det i över tio år nu. Det är nog så att de förra blivit ännu duktigare av att spela i Damallsvenskan men de svenska har inte höjt sig, se skytteligorna de senaste tio åren som har bara två svenska vinnarnamn Lotta Schelin 2006-07 och Linnea Liljegärd 2009.
