Det blev 19 matcher i Damallsvenskan för snart 23-åriga Eilish som kom närmast från Glasgow City. Hon är dock uppvuxen i Givan, en liten stad med 6.000 invånare på den skotska västkusten, drygt en och en halv timmes bilresa sydväst om Glasgow. Där spelade hon i början med pojkar innan man upptäckte hennes talang rätt så tidigt och hon flyttade först till Kilmarnock och sedan vidare till Glasgow där det blev spel i högsta serien, senare i landslaget och Champions League.
Det blex sex år i Glasgow och när hon fick möjligheten till ett kontrakt utomlands var det inte svårt att tacka ja. Desto svårare var det dock att berätta för klubbkamraterna:
– Det var så svårt att lämna Glasgow, sannolikt var detta det tuffaste beslutet i mitt liv. Att berätta för tjejerna var hemskt, Jag pratade ganska mycket med mina andra kompisar om hur jag skulle berätta för dem, sa Eilish då i en intervju med Evening Times.
När damfotboll.com pratar med Eilish McSorley rehabbar hon fortfarande efter att hon fick operera foten. Vi tar en titt tillbaka på förra säsongen. Vad kommer du ihåg som mest från ditt första proffsår?
–Det första som kommer till minnet är nog verkligen den sista matchen (mot Umeå, RF), jag har aldrig tidigare varit med om något liknande, berättar Eilish.
– Vi kämpade för att stanna kvar i Damallsvenskan och visste inte om vi skulle få fortsätta förrän en minut efter våran match. Jag kan säga att mina nerver var helt förstörda den dagen.
Om man tittar på Mallbackens trupp 2016, så har inte mindre än tio spelare lämnat, ibland dessa nyckelspelare som Jennifer Falk (Göteborg) och Mimmi Larsson (Eskilstuna). Nio spelare har kommit till klubben, bland dessa Kirsty Yallop (från Vittsjö) och talangfulla Tameka Butt (Brisbane). Man har även bytt ut tränaren och leds nu av David Uvenclir. Är Mallbacken 2016 samma lag än 2015 eller blir det något helt annat?
–Jag skulle inte säga att du kan jämföra dessa två lag, eftersom de individuella spelarna är ganska olika och tillför en speciell kvalitét till laget, säger Eilish McSorley.
– Vi har fler landslagsspelare i år som kan höja lagets prestation. Men vi kommer att vara samma hård arbetande lag som du såg förra säsongen.
Nu har ni sex spelare som talar engelska som modersmål. Vilket språk snackar ni med varandra och vad tillför de utländska spelarna till det hela?
–Spelarna kommer från olika kulturer, de har lärt sig olika sätt att spela, har blivit tränade på ett visst sätt när de växte upp. Jag kan inte prata för våra spelare från Australien och Nya Zeeland, men vi skottar är nog kända för att vi jobbar hårt och kämpar om du nu vill ha en stereotyp, förklarar McSorley.
Och språket?
– Vårt första språk är svengelska. Mer svenska faktiskt, men det är inget problem, alla tjejer pratar bra engelska och det finns 1-2 som testar att översätta för oss.
Försäsongen gick sisådär för Mallbacken. Det blev en rungande hemmaförlust i Svenska cupen med hela 0 -10 mot Linköping och senast förlorade man 0 -4 mot Göteborg. Blir det stora skillnader i år mellan top och botten i serien?
– Mitt intryck av försäsongen är att vi behöver tid för att spela ihop oss. De senaste tre landslagsspelarna anslöt inte förrän mitten på mars, vi har nya tränare, många nya spelare, ett nytt system och man behöver tid att vänja sig och göra allt smidigt. Folk tittar ofta på resultaten under försäsongen, men det handlar mer om spelet och om att se vad man måste jobba vidare på. Linköping är ett mycket talangfullt lag och jag skulle bli så förvånad om de inte strider om guldet I år. Men jag är säker på att vi ligger närmare när det verkligen börjar på allvar.
För Eilish McSorley handlar det framför allt nu om att bli helt frisk igen efter operationen. Till slut undrar jag vad hon säger om Värmland dit hon flyttade efter sex år i stora Glasgow.
– Värmland is nice, säger hon.
– Jag gillar det verkligen här. Jag kommer ju själv från en liten stad där hemma, det är alltså inte främmande för mig. Man kan göra en massa saker om man bara funderar. Vinteridrott eller att slappna av vid sjön på sommaren. Perfekt för mig! Men, trots att jag varit här 14 månader nu har jag inte sett en enda älg!!!, avslutar hon lite besviken.
