– Klart att det tar tid, men man får sin belöning. Och det här är ju inte slutet, jag kan fortfarande utvecklas och jobba på, säger hon.
Landslaget laddade för årets första landskamp i Göteborg, Jonna Andersson var på jobbet i ett vintrigt Linköping. Då ringde telefonen med en överraskande kallelse.
– Jag var inte reserv eller någonting, så det var inget jag räknat med. Men det gick helt okej för att vara mina första 45 minuter, ganska skönt att komma in direkt och få chansen, säger hon om debuten mot Skottland.
Inhoppet i andra halvlek var tillräckligt för att få fortsätta i den blågula värmen. OS-kvalet i Rotterdam upplevde hon förvisso från sidan, uppladdningen och sättet att tackla de avgörande matcherna var nyttiga erfarenheter att smälta.
– Jag hade inga krav på speltid, hängde med för att se och lära. Det var en bonus att få sitta med på bänken (mot Holland, journ. anm.).
Hemma i Linköping fortsatte vänsterbacken arbeta mot seriepremiären. När landslaget drog till Slovakien avslöjade träningspassen att Pia Sundhage tänkt sig mer, 90 minuter och den första tävlingsmatchen i stora sammanhang.
– Det var skönt att få visa upp sig ännu lite mer, sen kanske det inte var den allra tuffaste motståndaren, säger Andersson som kan skaka av sig premiärnerverna om möjligheten öppnar sig mot Polen och Moldavien.
– Jag känner att jag åker iväg på samma villkor som alla andra. Dessutom är det klart positivt att jag är vänsterfotad, lättfotad ytterback med löpstyrka och förmåga att bidra i anfallsspelet.
Samtalet när Sundhage ville ha henne till Göteborg sticker ut när Andersson plockar minnen från landslaget, lika starkt sitter intrycken från ögonblicket när dåvarande F15-förbundskaptenen Marie Bengtsson uppmärksammade Mjölby-talangen för första gången.
Sju års arbete i Linköping
Jonna Andersson har en gedigen karriär genom de yngre landslagen, EM-guldet för fyra år sedan finns förstås också med på hennes blågula lista. Men då fanns hon längst fram i laget, i Linköping tog hon det stora klivet efter platsbytet från yttermittfältet till försvarslinjen.
– Som sista spelare, i sista linjen på plan finns fortfarande saker att lära. Men jag tycker det har varit positivt, som Martin Sjögren sagt passar jag för att följa med upp i fart och vara med i inläggsspelet.
– Dessutom tror jag att det gynnat mig att ha spelat på mittfält och i anfall, det ger en större förståelse och koll på deras uppgifter, fortsätter Andersson som varit LFC trogen sedan guldåret 2009.
– Jag kom som väldigt ung (16 år) och skulle kombinera fotboll och skola. I början pendlade jag, åkte på morgonen och hade heldagar i Linköping. Jag har aldrig tänkt tanken att sluta, men det var tufft att få ihop allt ett tag.
Hur kom du ur det?
– Med mycket eget ansvar. Om jag skulle iväg med landslag visste jag vad jag behövde göra innan och planerade själv. Sedan flyttade jag till Linköping i början av 2013. I början var det mycket se och lära, jobbet i ganska många år har lönat sig och nu får jag mycket speltid, säger Jonna Andersson som just nu ger allt för fotbollen.
– Det kommer i första hand, är det man brinner för. Jag jobbar även som fotbollsinstruktör i en skola i sjuan, åttan och nian.
Fyra samlingar och två matcher hittills, konturerna till en lovande landslagskarriär börjar synas hos den formstarka ytterbacken. Pia Sundhage har gett Jonna Andersson förtroende under våren.
Nästa gång förbundskaptenen sätter namn på en trupp är det OS i Brasilien som stundar. Ett tankesprång som 23-åringen avstår här och nu.
– Det hade varit oerhört roligt, men jag svävar inte iväg. Jag vill göra varje träningspass så bra som möjligt och vill visa upp mig.
