Redan före lunch var det kö till den svart-röd-gula ansiktsmålningen på centralstationen. Tidig eftermiddag tog många tåg eller tunnelbana ut till Olympiastadion för att uppleva stämningen och ladda upp bland vänner och likasinnade supportrar.
Timmarna gick och myllret framför och innanför portarna bara tilltog. Förväntansfulla tyskar kom i hattar, halsdukar, vita matchtröjor, kransar och egentillverkade kreationer. När de väl tagit sig upp på läktarna i det imponerande byggnadsverket som stått värd för många idrottshistoriska händelser var invigningen det första att fästa ögonen på.
Kort och koncis, ingen pompös olympisk historia men ändå en stämningshöjare. Efter en glad flaggparad och entusiasmerande dans kom kvällens viktiga fakta – laguppställningen och det första riktiga jublet från läktarplats lät inte vänta på sig.
Allra mest jublade man när Birgit Prinz´ namn ropades upp. VM-veteranen Prinz hade ingen av sina bättre kvällar och kom inte till sin rätt i matchen.
Men hon fanns ändå där, hotande nära straffområdet redo att säkert ta bollen närmare mål och ladda på. Kanadas försvarsspelare var tvungna att hålla sig nära för att inte lämna för stort utrymme.
Andra offensiva krafter klev fram för Tyskland. Bara för att understryka att Tyskland sällan störs av nervositet i öppningsmatcher lyfte Kerstin Garefrekes ohotad och satte huvudet till 1-0.
Anfallsfotbollen var en ren njutning att se och de dubbla världsmästarna visade både prov på sin topp och sina fantastiska kvaliteter på bänken.
Alexandra Popp kom in och var så när att göra mål, Inka Grings kom in och sökte ofta ytan bakom backlinjen och Fatmire Bajramaj kom in, sprang ifrån motståndarna till ett öronbedövande stöd från majoriteten av publiken.
Visst fanns det internationella inslag och Kanada hade förstås en klack på plats men det var hemmafansen som dikterade stämningen. Kanada försökte sig på en kvittering efter Christine Sinclairs pärla till frisparksfullträff som följdes av en snabb tystnad. Men publiken var snart tillbaka ljudmässigt. Det kom visselkonserter när domaren blåste frispark mot Tyskland och burop när det gula kortet kom upp för en tysk spelare efter en misslyckad tackling.
Uppsluppen stämning kom tillbaka
Efter slutsignalen och säkrad seger kom den uppsluppna stämningen tillbaka. En rungande applåd skickade Tyskland med självförtroende till nästa match och alla de 73 860 åskådarna lämnade i långsamt mak sina platser.
Flera timmar senare, när spelarna varvat ner, kommenterat premiärkänslan i ett otal intervjuer och tagit bussen till hotellet hängde fortfarande en härlig stämning kvar i den sommarljumma kvällen.
Tyskland kunde inte ha fått en bättre start och Kanada klarade uppgiften, mötet med publiken och vad man själva ansåg var världens bästa lag på ett överkomligt sätt.
Inte ens när klockan tickade fram mot midnatt tystnade de gladaste rösterna. Jubel javisst, nu för tågen som tog de stora åskådarmassorna tillbaka till stan.
Den första VM-dagen var över – men vilken dag sen!
