En aning motvilligt blev hon uppdragen på scen av Anna Brolin, konferencier för dagen. Väl uppe på podiet höll Marta show som bara hon kan. Marta och lagkamraten Seger plojade och skojade och när tränaren Stefan Fredriksson, med en skämtsam ton, sa att det inte är han som basar över laget utan laget som basar över honom nickade Marta instämmande.
Efter att Marta haft show på scenen fick vi en pratstund med den eftertraktade stjärnan och första frågan kändes mer eller mindre given. Är hon en artist även utanför planen eller är det en roll hon kliver in i?
– Det är som jag är, det är min person. Jag tycker om det lite grann, det blir lite roligt. Jag vill vara ödmjuk och vissa alla hur jag är. Men när jag behöver köra hårt och bli seriös då vet jag det också, så det här är Marta!
Under åren i USA har det inte skrivits och snackats så mycket om Marta här i Sverige. Även om det – inför varje säsong i damallsvenskan – har spekulerats mycket i om Marta skulle återvända till Sverige. Tidigare har hon inte gjort det och således har intresset runt Marta svalnat, men inte slocknat. Så hur har hon egentligen utvecklats i USA?
– Jag har utvecklats på massa sätt. Det var tre fina, och svåra, år i USA. Några saker var svåra, andra saker var jättekul. Jag har spelat tre år där i en liga som inte har som många lag som i Sverige. Här måste man vara bättre och bättre ivarje match så man utvecklas på massa sätt här i Damallsvenskan.
Marta är här inte bara för att spela fotboll och vinna SM-guld åt Tyresö. Hon förväntas också underhålla publiken och locka supportrar till arenorna runt om i landet. Hur är egentligen att bära sådana förväntningar på sina axlar?
– Jag har haft den situationen ganska länge i mitt liv. När jag var 16 spelade jag i A-landslaget och hade nummer 10 på tröjan. Just nu förväntar sig alla mer och mer och mer av Marta. Men jag ser det som positivt. Jag vill bli bättre och bättre och bättre.
Att Marta är en profil som syns och hörs kan inte ha undgått någon. Hon har blivit ett levande varumärke och förväntas alltid underhålla såväl publik som media. Publiken underhåller hon på planen, media och i slutänden läsare och tittare – damfotbollsfantaster, underhåller hon i intervjuer.
Efter tre år i USA är det svårt att inte undra hur det känns att vara tillbaka på svensk mark igen. Har Marta sprungit på några svårigheter? Och hur står det egentligen till med språkkunskaperna?
– Det är ingenting som är svårt. Jag var i USA i tre år men så ofta jag hade möjlighet var jag i Sverige och hälsade på mina kompisar, så jag har haft kontakt med Sverige nästan hela tiden och det var jättelätt att komma hit och spela igen eftersom jag kan prata lite mer svenska och känner massa andra.
Redan när Marta presenterades i Tyresö sa hon, med en klump i halsen och tårar i ögonen, att Sverige var hennes andra hemland. Att återvända till Sverige kändes som att komma hem. Vad menar huvudpersonen egentligen och hur viktigt är det kalla landet i norr för Marta?
– Min karriär internationellt började i Sverige. Jag har utvecklats i Sverige, som person och som spelare. Alla år som jag varit i Sverige, det känns som att Sverige är mitt andra hem. Alla visar för mig hur välkommen jag är, så det betyder jättemycket för mig – därför tycker jag att det är mitt andra hem.
När Marta för första gången kom till Sverige, i februari 2004, anlände hon till den norrländska vintern och fick en chock. Hon hade aldrig tidigare sett snö och kylan var ingenting som lockade henne. Nu kallar hon alltså det kalla landet i norr för sitt andra hemland, har hennes inställning till vädret förändrats?
-Nu är det inte så jättekallt, nu börjar det bli lite varmt och skönt. Det är ganska kallt jämfört med Brasilien. Men ibland har man lite panik där i Brasilien, det är för varmt så man saknar lite det svenska vädret. Men jag trivs bra i Tyresö. Det är inte så jättekallt som det var i Umeå och jag hoppas på bättre väder varje dag.
På tal om Umeå. Umeå IK är klubben där Marta inledde sin utlandskarriär. Med västerbottenslaget vann hon fyra SM-guld och blev den stjärna hon idag är. I år kommer hon att, för första gången, ställas mot den klubb som format henne och gjort henne till en av världens bästa fotbollsspelare.
– Det kommer bli väldigt speciellt. Jag har spelat där i fem år och känner mycket folk där. Jag känner nästan alla som spelar i Umeå och gamla spelare, folk som var på den tiden – det är klart det är mycket speciellt. Men mitt liv går vidare och nu spelar jag i ett annat lag och kommer göra allt för att vinna mot Umeå.
Med de orden avslutar jag och Marta vår pratstund. Och när vi står där, redo att ta bilder tillsammans och Marta börjar ploja, skämta och skratta inser jag att Marta är en av de bästa spelarna i världen men att hon, som Caroline Seger väljer att uttrycka det, står med båda fötterna på jorden. Och jag håller med Seger – vetskapen om det, om att framgångarna inte stigit henne åt huvudet– det gör henne till en ännu större fotbollsspelare.
