mitt lag som hette ”Sätras blåbär”. Detta är inget jag är stolt över. Men trots mitt nesliga utträde ur backlinjen, har jag alltid närt en känsla av att jag är oerhört bra på fotboll, och att mina styrkor ligger på att läsa spelet och att bryta passningar. Jag är väldigt glad för detta mitt påhittade självförtroende, för någon annan typ av pepping är det svårt att få som ung kvinna, om ens främsta tillgång till idrott är sportsidorna i dags- och kvällspressen.
Det var inget jag tänkte på då, den där dagen fotbollen med all kraft träffade mig i plytet, att man på sportsidorna i stort sett ensidigt rapporterade om
manliga bedrifter …
Läs hela Annika Lantz krönika på www.efd.se