Där fanns hjältarna, i bakgrunden den onde och den goda som ställde allt till rätta, som hyllades medan publiken torkade glädjetårar efter vad den hade fått sett.
Lyriska kommentarer finns idag i de stora amerikanska tidningarna. San Francisco Chronicle:
” På tal om lyckligt slut. Hope Solo som avslöjade kaoset i laget vid VM för ett år sedan när hon skällde ut dåvarande tränaren Greg Ryan drog det längsta strået mot Brasilien som i många avseenden såg ut som det bättre laget.
I fjol stod hon i mål i USAs alla VM-slutspelsmatcher fram till semifinalen mot just Brasilien när Ryan bestämde sig för ge Briana Scurry chansen att få spela sitt tredje OS. USA förlorade med 0-4 och Hope sade offentligt att hon skulle ha tagit alla bollarna. Lagkamraterna blev arga vände Hope ryggen och Greg Ryan likaså. Hope fick resa hem själv från Shanghai. USAs damfotboll var efter det inte värt många cent.
– Jag var tvungen att ändra på mitt liv och gick igenom ett helvete i tio månader för att bättre lära känna mig själv, berättade Hope i intervjuerna efter OS-finalen.
– Men guldmedaljen tar inte bort all världens ondska. Jag behövde den här processen för att växa. Till slut kände jag mig starkare. Det kan låta som en klyscha men jag är glad att jag gick igenom det, hittade mig själv och fann ut saker om min familj, vänner och lagkamrater. Nu svävar jag på moln.
Efter slutsignalen tog Hope sin handduk som låg bakom stolpen, samlades tillsammans med övriga i spelarringen, gick sedan åt sidan, vecklade upp två stora låtsasmedaljer och hängde runt halsen, vandrade sedan runt planen och pratade med någon i sin mobil som också legat inlindad i handduken. Hon ringde sin bror.
Marta var kylig, men Hope ännu kyligare när hon räddade skottet i 71:a minuten. Om hon inte kokat över för tio månader sedan hade Brasilien dansat på gatorna i natt”.
