Damfotboll.com har kartlagt en rad av Damallsvenskans spelare som besökt mer än en klubb av dem på övre halvan av sluttabellen. Det liknar en turné.
Följande scenario har vi konstaterat i flera fall och vi vet att det inte är unikt:
Spelarens förening (A) har vederbörligen kontaktats av den andra intresserade föreningen (B) som meddelat att man avser att värva henne. Hon bjuds in med betald resa ofta i sällskap med rådgivare. Ordet agent förekommer inte. Dagen avslutas med ett kontraktsförslag. En summa anges.
Betänketiden används att sondera marknaden. Föreningen C kan också ha anmält intresse.
Moderklubben får också veta det nya lönekravet som muntligen saltas av spelaren i försök att höja sin lön.
Nu vet vi att föreningarna ingalunda låter lura sig utan de har kontakt med varandra. Dom har vetskap om spelarnas försök att bluffa till sig högre lön och gillar så klart inte detta tillvägagångssätt.
Det är om inte olagligt så i vart fall oetiskt.
Det finns egentligen ingen grund för de höga spelarlönerna. Ekonomin finns helt enkelt inte.
En förening i Damallsvenskan har en omsättning på mellan 5 och 7 miljoner. Om alla spelare skulle ha en snittlön på 30 000 kr i månaden skulle pengarna räcka till 8 spelare, inget mer.
De spelare som nu är ute och fiskar har knappast Martas dragningskraft. Att hon har hög lön är en sak men det finns ingen annan i Sverige som kan mäta sig med Marta i lönsamhet för föreningen.
Tur då att Elitlicensen (= kapital i balans) har en preventiv verkan mot överoptimistiska kalkyler.
Det är en illa vald tidpunkt att trissa upp lönenivåer när vi har lågkonjunktur och sponsorer minskar sina stödpengar. När Damallsvenskans publik når upp till de mål man satte för ett par år sedan kan man komma tillbaka. I år minskade publiken igen.
Togs det förresten inte häromåret en överenskommelse mellan klubbarna i EFD att maximera spelarersättningarna eller var det bara vid övergång mellan klubbarna?
Det finns helt klart en självöverskattning hos en del av spelarna med de största kraven. Man skulle t o m kunna använda ett ord från finanskrisen – girighet.
Damfotboll.com har återgett innehållet ovan för EFDs ordförande Susanne Erlandsson. På måndagen har EFD höstkonferens i Stockholm. Det här kan komma att bli ett samtalsämne om klubbarna vågar spela med öppna kort.
– EFD kan inte gå in och bestämma lönegränser. Det sätter EU stopp för. Vad vi kan trycka på är konsekvenserna som riskerar bli följden om nivåerna skruvas upp och försöka få klubbarna till frivilliga överenskommelser. Jag tror att bland spelare har spritts en uppfattning om att det finns gott om pengar i klubbarna tack vare tv-avtalen, säger Susanne Erlandsson.
– Jämfört med de flesta länder har svenska elitspelare på damsidan mycket goda villkor.Om vi skulle nå dithän att man istället får två utländska spelare av god klass för samma pengar som en svenska begär är vi illa ute. I så fall kommer det att leda till en utarmning av egna spelare. Jag skulle hellre se att klubbarna lade extra pengar på utvecklingsverksamhet och sin organisation än höjda löner till svenska spelare. Först när de varit med om att generera mera publikintäkter kan det vara läge att begära mer.
KOMMENTERA gärna nedan.
