– Det är värre i Skåne än i Umeå. I Skåne vet de inte hur man plogar, de är inte vana. Som tur är har det slutat blåsa. Det är riktigt ruggigt när det blåser här nere, säger ”Carre” över telefon samtidigt som hon kör runt nere i Skåne.
Typiskt svenskt tänker ni nu, att prata om vädret. Men ta det lugnt, det var inte det ända vi betade av.
Du spelade i Malmö i flera år och fick rätt många silver. Nu när du inte är kvar vinner de guld, känns det bittert?
– Nej, jag känner ingen bitterhet. Jag gläds med Malmö! Jag har varit en del av laget under många år och många vänner och gamla lagkamrater fick äntligen vinna ett guld. Jag valde att lämna klubben för att testa på en ny utmaning i USA. Sedan ville jag satsa på en civil karriär och ville spela i en annan förening. Jag hoppas att jag kan vinna ett guld tillslut.
Vi alla har väl koll på att Umeå IK gick från att tampas om guldet under 2009 till en mer blygsam sjundeplats under 2010 – närmare nedflyttning än guld. Men laget som vunnit sju SM-guld under 2000-talet har en hel del unga spelare med stor potential. Sofia Jakobsson, Emmelie Konradsson och Hanna Pettersson, för att bara nämna några. I det unga och orutinerade laget sticker Caroline ut med sin rutin och sina 77 landskamper.
– De måste få lära sig och utvecklas själva, samtidigt ska man dela med sig av de erfarenheter man har. Det är en balansgång. Ibland tycker de nog att jag tjatar ihjäl dem. Det har varit roligt att följa de unga under året, men jag tror att de kommer utvecklas ännu mer under nästa säsong, berättar ”Carre” med samma skånska som charmade det svenska folket under 2003 så till den grad att hon belönades med priset ”årets fotbollspersonlighet”. Än så länge hörs inte ett uns av norrländska i hennes röst.
Som student och fotbollsspelare, är man någonsin ledig på riktigt?
– Nej, jag hade tenta den 13:e januari så jag måste ju plugga. Men det är ändå mycket ledigt. Det finns inga tider att passa och man får välja när man vill träna och plugga.
Caroline erkänner också villigt att denna säsong knappast varit hennes bästa men berättar om den skadade målvaktstränaren som gjort att träningen under säsongen blivit annorlunda. Utan att för den sakens skull använda det som en bortförklaring.
Hon vet att det tar tid att lära sig spela ihop med nya lagkamrater. Men tid är något som den forna landslagsmålvakten har gott om. Hon lär bli kvar i det unga och lovande Umeå några år till och redan under 2011 räknar de svenska mästarmästarna med att ta några kliv upp i tabellen. Dels tack vare talanger som tar ytterligare ett steg i sin utveckling, men också tack vare hemvändare så som Ramona Bachmann och ledare så som Caroline Jönsson.