Du är tillbaka efter skadeeländet och har hunnit med att spela ett par träningsmatcher – och det gick ju galant. Hur kändes det efteråt?
– Det kändes ingenting. Då är det istället tuffare för min del med träningarna. Jag gillar väl inte att träna utomhus vid den här tiden på året. Kalla knän är ett bekymmer, menar Sofia.
Vad är det du drabbats av egentligen?
– Problemet är att jag har många skador i knäna, men i höstas fick jag en ganska lindrig variant, ett löparknä, som man säger. Mer en överansträngning än en skada. Men så har jag dåliga knän sedan förut så det gäller att stärka upp alla bitar, det är det jag jobbar med nu. När jag är med kör jag hundra procent, i stället händer det att jag hoppar över något pass i veckan. Jag måste hela tiden jobba med knäkontrollen och framförallt stärka musklerna runt om.
Hur mycket av kapaciteten är återställd?
– Man kan väl säga att jag är återställd, sedan kommer jag nog under resten av min karriär att få hålla på med rehab för att jag behöver det, tror Sofia.
Vad har du gjort under rehabiliteringstiden mer än tränat, vilat och åter tränat. Har du rest omkring, hälsat på familjen i Umeå? – Nej, jag har inte varit hemma i Norrland, däremot utomlands i Thailand. Där fick jag tillfälle att springa på stranden, det är både skönt och skonsamt.
För att stilla vår nyfikenhet en smula: Var kommer dina idrottsanlag ifrån?
– Det är från pappas sida mest. Min farfar spelade i AIK, pappa sysslade också fotboll, men är mest känd som svensk mästare i bowling och har spelat i bowlinglandslaget.
Kommentar: Sofias pappa heter Ove Lundgren och farfadern Kurt i förnamn. Det kan tilläggas att det finns fler fotbollsspelare i Sofias släkt, på båda håll, och vidare har Sofia själv varit back i Björklövens damlag i ishockey. Det hände samtidigt som hon gjorde sin blixtkarriär i Umeå IK.
Vilka egenskaper krävs för att bli en bra fotbollsmålvakt och i det sammanhanget – hur är förhållandet mellan talang och bra träning?
– Har man bollkänsla och en bra spelförståelse kan man dessutom träna upp sig mycket. Fysiska faktorer styr väl lite mer då man inte kan vara alltför kort till växten, det går ju bra som utespelare. Det håller inte att känna sig bekväm bara för att man står i mål, betonar Sofia. Det handlar mycket om att vara jämn och minimera misstagen, ta det du ska ta!
I förra veckan blev Sofia uttagen till truppen som åker till Algarve. Då kommer vi till ett ämne som säkert berör många fotbollsvänner: Hur går tankarna kring landslaget och hennes plats i detsamma?
– När jag väl väljer att åka iväg biter jag ihop. Men så känner jag ibland, nä, men varför ska jag åka dit? Vi tre som är med nu har varit med ganska länge De vet vad vi kan, de vet mina kvalitéer, de vet Kristins och Hedvigs kvalitéer och de vet våra svagheter. Om de ändå valt en målvakt då har de gjort det och då behöver man inte hålla på med det här tjafset ”nej, det är öppet inför varje år vem som ska spela”, för det ÄR inte öppet inför varje år! Det handlar inte om den som är bäst i serien – för två år sedan vann jag Årets målvakt, sedan vann Kristin Årets målvakt och fortfarande är det ingen av oss som får spela.
– Jag är för gammal för att vara med och sitta som tredjemålvakt i VM eller EM. Vad man än gör så tycks det inte ha någon betydelse. Min styrka är att vara jämn, jag gör sällan plattmatcher eller stora misstag, jag håller en bra nivå. Vi är förstås olika alla tre landslagsmålvakter. Men just detta att de aldrig kan säga till mig varför jag inte får spela. Så har det varit i flera år. Det kommer aldrig någon förklaring och då blir man ju ledsen… Nå, till slut får vi se hur det blir, avslutar Sofia Lundgren.
Text: Ulf Ståhlberg
