– Vi tajmar inte in varandra. När vi tar löpningar sätter vi bollen på ett annat ställe eller så kommer den för sent. Vi läser inte av varann, säger Jenny Hjohlman.
Spelare för spelare finns det flera anledningar till att Örebro, med 14 raka allsvenska säsonger bör ligga någon helt annanstans än där de ligger i tabellen.
Carola Söberg i målet, Marina Pettersson Engström i backlinjen och Lisa Dahlkvist i mitten representerar mängder av matcher i högsta serien. Fanny Andersson är landslagsuppstickare i central roll, Hanne Gråhns fick en nytändning redan när hon kom till KIF och har blivit en klippa som ytter. Jenny Hjohlman sökte sig söderut för att återupprätta sitt rykte som målfarlig.
Beviskedjan brister vid minsta blick på resultatraden. Även de mest erfarna i truppen blandar och ger och Hjohlman stampar med tillbakahållen frustration när vi närmar oss ämnet utdelning.
Under fjoråret, i Umeås blytunga motlut gick anfallaren skadad från och till och fick aldrig uppleva nätrassel efter eget avslut.
När flyttlasset gick till Örebro hade hon med sig skadekänningar under försäsongen, spelar för fullt just nu men verkar befinna sig en bit från målet.
– Jag är inte heller i det läget att jag känner att jag missar en massa. Jag kommer inte till chanser, vilket kan vara ännu värre.
Det finns ett uppenbart svar på en dum fråga, att spräcka nollan efter 20 månader utan seriemål och komma med i skytteligan skulle förstås vara ett utmärkt sätt att bryta trenden.
Vad kan du mer göra i det här läget?
– För mig gäller det bara att vara med i spelet, just nu är jag inte med tillräckligt mycket. Och det handlar om om relationer, att lära känna varann.
27-åringen är inte helt bortkopplad från det offensiva surret, känns dock snarare som en framspelare än storskytt när hon varit som bäst under året.
– Jag har hamnat mer i de lägena istället för att ta avsluten. Det är inte medvetet, inte där jag vill vara, sen spelar det inte så stor roll just nu, säger Hjohlman som var EM-joker för fyra år sedan och hoppade in både i Kanada-VM och Rio-OS.
Möjligheten att bli en i årets mästerskapstrupp lade åt hon tidigt åt sidan med fokus på ett nytt lag i en ny stad.
Hon fortsätter med att konstatera att 4-4-2, som Örebro gått över till de senaste matcherna ändå öppnar större möjligheter.
– För mig är det positivt, tidigare var jag nästan som vänsterytter. Nu är jag mer renodlad forward, kan jag ta löpningarna där framme är det mycket bättre för mig.
Din parhäst Emma Jansson är också ett djupledshot, ni borde ändå kunna komplettera varandra?
– Ja, och både jag och Emma kan möta också, men det handlar om var ytorna uppkommer. Vi har innermittfältare som kan komma upp i ytan och ha boll också.
Därmed tillbaka till den inledande beskrivningen. Tajming, löpningar och passningar är en triangel med trubbiga vinklar för KIF Örebro för närvarande.
– Vi tränar på det, pratar mycket om det. När saker händer på träningen kan man ta upp hur man upplever olika situationer, säger Hjohlman.
Problemet är inringat, Piteå IF nästa motståndare. Frågan är om Örebro får betalt för sitt huvudbry eller om det sätter sig ännu mer i huvudet under avslutningen på vårsäsongen.
– Jag tycker att vi har så pass mycket rutin att det ska lösa sig. Alla matcher är lika viktiga, men får vi med oss segrar nu skulle det ge en ganska skön känsla.
